Idag har vi haft tvättstuga, en återkommande syssla varje onsdag eftermiddag. I vanliga fall tycker jag att det är dryg och tråkigt. Men idag när jag var nere i tvättstugan och som mest höll på att vika ihop mina och C's kläder så kom jag på mig själv att tänka på att C är sjukt sexig! För mig är hon den vackraste av alla och jag kan spendera timmar med att bara titta på henne. För mig är hon helt perfekt, jag älskar hennes kropp och jag älskar att vara nära henne.

Jag känner mig lyckligt lottad som har en underbar flickvän som älskar mig precis lika mycket som jag älskar henne. Jag älskar att umgås med henne och hon gör mig lycklig. Även om jag tycker om att ha lite tid för bara mig, så finns det ingenting som är så underbart att kramas med C och hålla hennes hand.

Nu blev det kanske lite sliskigt här i bloggen men jag var bara tvungen att skriva av mig lite. Hon är så vacker och jag längtar tills hon kommer hem från skolan så vi kan kramas och mysa i soffan. Ännu mer längtar jag tills vi ska gå i säng och jag får känna hennes kropp bredvid min och jag får känna hennes lena hud mot mina fingrar.

Nu ska jag sätta mig i soffan, läsa lite i min bok och dricka ett glas cola. Sen innan C kommer hem ska jag plocka undan lite i lägenheten, tända lite ljus. Jag älskar att ha ljus tända och tycker det är romantiskt och mysigt. Hur brukar ni skapa en romantisk känsla?

Kom just på att jag såg något som jag tyckte var ganska roligt när jag var och handlade idag. Jag vet att om C hade varit där hade hon skrattat gott med mig. Jag såg i alla fall att dom sålde Flatbröd, kanske något vi borde ha här hemma?

Jag fick aldrig chansen att utnyttja mina intjänade poäng igår. Båda jag och C kände oss griniga när vi gick och la oss så istället för en nackmassage blev det lite små tjafs. Ingenting som inte löste sig och vi kunde ändå avsluta kvällen med att kramas.

Idag hade jag diverse saker på schemat men på grund av bristande ekonomi så blev det inställt. Därför känner jag mig en aning deprimerad idag. Hatar att inte ha tillräckligt med pengar och då menar jag inte pengar till onödiga saker utan pengar till saker man faktiskt behöver. Det är äckligt drygt och gör att jag tycker att det är jobbigt att vara student och inte ha några pengar över.

Aja, nu får det vara nog med gnälligheterna. Allting är faktiskt inte skit, jag har skrivit klart ett skolarbete och skickat in det. Sen får jag dessutom lov efter morgon dagens lektion. Vilket i sin tur betyder att jag har nästan 1,5 vecka att göra ingenting. Dessutom så skiner solen idag och jag ser fram emot att ta hunden på en promenad lite senare. Så med närmare eftertanke känner jag mig inte så deprimerad trots allt.

Ikväll vinner jag några extra poäng som bra flickvän. C sitter nämligen och ser på fotboll, Bayern München -  Manchester United. Det är första gången sedan C flyttade hit som hon faktiskt ser en fotbollsmatch. Inte för att jag är den som missunnar henne det! Det brukar dock vara så att det är andra program som vi hellre ser samtidigt som det är fotboll.

I Aftonbladet skrev idag om att Ricky Martin har kommit ut som bög, här kan du läsa artikeln. Själv måste jag erkänna att jag blev en aning förvånad! Min förvåning grundar sig inte i att jag inte trott att han är homosexuell utan jag är förvånad därför att jag alltid har trott att han varit det. Nu visar det sig ju visserligen att det stämmer, men jag har alltid haft uppfattningen att alla andra också har vetat om det och att han därför har varit öppen med sin homosexualitet.

Nu visar det sig att så inte är fallet och det visar ju bara tydligt på vilken extremt dålig uppfattning jag har om kändisar! Jag är inte speciellt intresserad av kändisar, deras liv och deras vanor. De få gångerna jag läser något om någon känd person så är det i Aftonbladet. Hur som helst så är det kul för han att han nu har vågat komma ut offentligt även om jag är ytterst tveksam till att någon är förvånad.

I artikeln i Aftonbladet står det att Ricky Martin själv säger att "...att han i dag inte längre räds sanningen.
– Tvärtom fyller den mig med styrka och mod." Att inte längre vara rädd för vad andra tycker och inte heller vara rädd för sina egna känslor kan tyckas vara en liten grej men för många är det just den biten som är jobbig. Vad som utpekar sig i uttalandet är att han säger att sanningen nu fyller honom med styrka och mod och jag tycker att det är ett uttalande som talar för sig själv. När vi kan acceptera sanningen om oss själva så infinner sig en inre styrka att klara av allt som kommer i ens väg.

Har du accepterat sanningen om dig själv?

Slut på helgen och dags att kastas tillbaka till skolarbeten och andra måsten. Måndagar måste vara den värsta veckodagen av alla, jag är alltid trött och grinig på måndagar. Det känns alltid jobbigt att behöva ta tag i skolarbeten igen efter att ha slappat hela helgen. Jag är dessutom så att om jag börjar ett arbete vill jag om möjligheten finns avsluta det samma dag. Det resulterar ofta i flera timmars skrivande på samma uppgift och jag får ont i huvudet och blir gnällig. Ni kan ju själva räkna ut vad som händer om jag gör detta på en måndag!

Idag har jag i alla fall försökt hålla mig undan arbeten som jag vet kommer att ta lång tid att skriva. Har gjort bort några små arbeten men då känner jag mig istället lite lat! På måndagar tycks allt bli fel oavsett hur rätt jag än försöker göra det.

Igår var jag och C bakis, eller ja det var inte så mycket bakis som att vi hade ont i huvudet båda två. Anledningen till det var antagligen några öl för många. Men jag tycker ändå att det var värt det då vi hade en jättetrevlig lördag kväll. Eftersom vi kände oss allmänt sega igår bestämde vi oss för att äta pizza till middag, så vid 18-tiden då vi kändes oss tillräckligt pigga för att sätta oss i bilen klädde vi på oss och gick till bilen. Bara för att finna bilen helt täckt i ett centimeter tjockt lager av is!

Helt sjukt var det, har aldrig sett något liknande. Orsaken till detta var naturligtvis det underkylda regnet som kom under natten. Det såg ut som att hela bilen var täckt med sånt där glas som man ofta har i badrummen som man inte kan se ut eller in igenom. Det var inte det lättaste att få bort isen från rutorna så att vi faktiskt kunde se ut. Men efter mycket hackande och med lite påsar med varmvatten lyckades vi tina upp bilen så att vi kunde se ut och vi kunde få våran efterlängtade pizza!

Min förkylning tycks vara lite bättre idag. Eller så är det bara så att jag har bestämt mig för att inte känna mig sjuk idag. Hur som helst känner jag mig bättre och jag ser fram emot en runda på krogen ikväll. Det blir trevligt att dricka några öl med familjen och surra lite. Alla utom jag och C ska även äta ute, nog för att vi också skulle vilja äta ute men ekonomin är inte den bästa i dagsläget och vi prioriterar ölen! Så vi ska äta hemma, på menyn står det fläskfilé och potatisgratäng, så det är inte fy skam!

Vi har varit ute på lite äventyr idag, vi hade fått i uppdrag att provligga en bädsoffa på en affär här i stan. Sen tyckte jag att det skulle vara en bra idé att fara på H&M, Kappahl och Coop. Så här i efterhand tycker jag inte att det var en speciellt bra idé. Det var sjukt mycket folk eftersom det är löningshelg och jag blev bara irriterad och på dåligt humör. Något jag verkligen hatar är att gå i affärer när det är mycket folk, alla beter sig som idioter och allmänt folkvett existerar helt plötsligt inte.

Vi överlevde dock utan några större incidenter och nu sitter vi och degar oss framför varsin dator. Egentligen borde jag gå och förbereda middagen men den kan vänta några minuter. Tänkte dela med mig av vårat recept idag så här kommer det:

Fläskfilé med potatisgratäng

• 600g fläskfilé
• 8 stora potatis
• 3 dl grädde
• en liten påse riven ost
• Marinad till köttet

Gör så här:

Börja med att skära köttet i lagomt stora bitar (vi har delat en fläskfilé i tre bitar). Marinera köttet i den valda marinaden. Låt marinera så länge som möjligt men minst 30 minuter. När köttet är färdig marinerat stek det på högvärme runt om i ett par minuter. Tills köttet har fått en fin färg och yta, slå sen in köttbitarna i aluminiumfolie och lägg i en ugnsfast form. Laga i ugnen i ca 20 minuter på 225 grader. (Hur lång tid det tar tills kötter är klart beror självklart på storleken på köttbitarna!)

Potatisgratäng

Skala potatisarna och skiva i ganska tunna skivor. Ju tjockare skivor desto längre tid tar det innan potatisgratängen är färdig. Smörj en ugnsfast form med lite smör och börja sedan att lägga ett lager med skivade potatisar. Strö över salt, peppar och vitlökspulver. Fortsätta sedan med att lägga lager av skivad potatis tills potatisen är slut. Jag saltar, pepprar och strör över vitlök på varje lager, men det är självklart en smak sak! När du är klar med potatisen häll över grädden och strö sedan över riven ost. Grädda i ugnen i ca 30-40 minuter i 225 grader eller tills potatisen är mjuk.

Igår var det våffeldagen, det firade vi så klart genom att äta våfflor hos morfar. En tradition som vi har sedan en massa år tillbaka. Jag och C hade slagit vad om hur många våfflor vi kunde äta, men vi kom inte ens i närheten av våra vad! Jag tror att jag fick i mig fyra stycken medan C fick i sig tre. Är helt säker på att jag lätt kunde äta fler än fyra stycken när jag var yngre, vet inte riktigt vad som har hänt.

 

Jag har förövrigt dragit på mig en förkylning så jag känner mig trött hela tiden, idag tycks det dessutom vara värre då jag fryser och svettas om vart annat. Men nu är det helg och jag tänker trotsa förkylningen så gott det går. Det ryktas om att det blir några öl på Lotta's på lördag tillsammans med familjen. Jag och C har länge tyckt att det vore trevligt med en kväll ute och nu verkar det som att det blir av.

 

Tror att jag tar helg från bloggen nu och återkommer på måndag eller eventuellt på söndag beroende på hur bakis jag känner mig. Ha en trevlig helg!

 

Läste precis Aftonbladet och hittade den här artikeln. I artikeln kan man läsa att 18-åriga Constance portades från skolbalen i delstaten Missisippi därför att hon ville ta med sig sin flickvän till balen. Dessutom förbjöds hon att klä sig i smoking. Vidare i artikeln kan man läsa att rätten nu har gett henne rätt och att hon får ta med sig sin flickvän på balen. Men då har skolan valt att ställa in avslutningsbalen.

Jag har i ett tidigare inlägg nämnt att jag tycker att amerika är ett sjukt land med konstiga regler och lagar. Men jag kan ändå inte hjälpa att bli förbannad. Jag förstår inte vad människor egentligen tänker när de förbjuder en sådan sak? För mig så tycks det uppenbart att det är ett brott mot de medborgerliga rättigheterna att förbjuda henne att gå på balen. Men trots det så gjorde skolan ändå ett försök. Har de som fattar besluten ingenting att tänka med?

När en sådan simpel sak som att gå på skolbalen blir ett problem för att man är homosexuell så rycks man snabbt tillbaka till verkligheten. Och verkligheten är den att trots att världen till synes vill vara accepterande så är den inte det. Här i Sverige har vi nyligen infört att homosexuella för gifta sig i kyrkan och det är får många en stor seger och ett tecken på att vi i Sverige har kommit en lång väg. Men ett litet framsteg här väger inte upp för de faktum att på många andra ställen är människor fortfarande trångsynta och vägrar acceptera att homosexuella har samma rättigheter som heterosexuella.

I artikeln om Constance finns det länkat till en liknande artikel som är lika upprörande som den första. I den andra artikeln kan man läsa om Ceara Sturgis vars skolfoto skolan vägrar använda i skolkatalogen därför att hon är klädd i smoking. Båda händelserna har skett i Mississippi så man kan ju undra om skolorna i Mississippi har helt inkompetenta skolledningar eller om de bara struntar i människors medborgerliga rättigheter?

Till min familjs stora förtret så tycker jag inte om kaffe eller te för den delen. Det beror inte så mycket på att jag inte tycker om smaken av kaffe, jag tycker faktiskt att kaffe smakar riktigt bra (ibland i alla fall!). Men jag tycker inte om varma drycker, så det gör det lite knepigt att dricka kaffe eller te. Den enda varma dryck jag gillar är varmchoklad, men det är lite knepigt att be om att få varmchoklad när man är hemma hos folk.

Kan ibland tycka att det är lite jobbigt att inte tycka om te eller kaffe. Speciellt eftersom det dricks kaffe och te vars man än är någonstans. Hälsar jag på familjen så går det visserligen bra eftersom alla vet att jag inte dricker kaffe och te. Men det är lite knepigare när jag hälsar på C's familj i England. Där dricker dom te som vi dricker kaffe och det är inte lika vanligt som här att folk har saft eller läsk hemma. Så ibland blir det lite omständigt och man känner sig lite besvärlig.

Något som jag däremot tycker om är Grekisk Frappe, eller ja en modifierad variant av grekisk frappe i alla fall. Dricker ofta det när jag går ut och fikar men även en grekisk frappe är ju lite knepigt att be om när man är på besök hos någon!

Många i min familj säger att jag "måste lära mig att dricka kaffe" men jag förstår faktiskt inte alls varför jag måste det? Så vitt jag vet är inte kaffe överdrivet nyttigt och jag äter och dricker tillräckligt med onyttiga saker så varför lägga till en extra sak? Om en sådan situation skulle uppstå där det är av yttersta betydelse att jag dricker kaffe kan jag naturligtvis göra det. Jag tycker bara inte att det är särskilt gott!

Just nu har jag i alla fall lyxat till det och gjort min egen variant av grekisk frappe. Den ser ut så här:

 

Mitt recept lyder så här:

• 1 litet glas kall mjök (mellan 1,5 - 2 dl mjölk)
• 1 tsk nescafé snabbkaffe
• ½ tsk socker
• 1 tsk oboy
• vanilj glass, ca 2 skopor

Jag börjar med att blanda mjölken, kaffet och oboyen i ett glas. Sen så lägger jag glassen i en bunke och håller över mjölkblandningen. Sen mixar jag bara allt tills det är jämt och fint. Vill man ha en tjockare frappe så använder man mindre mjölk och mer glass. Allt är självklart efter tycke och smak! Ibland lägger jag också i lite isbitar i drinken för att den ska bli extra kall. Sen är det bara att hälla upp i ett glas och dricka!

I brist på andra intressanta saker att komma med idag så hittade jag den här artikeln i Expressen idag. Där kan man läsa att organisationen Sveriges Unga Muslimer håller en stor konferens under påsken och att på konferensen ska bland annat imamen Sheik Abdullah Hakim Quick hålla en föreläsning. Han har tidigare sagt att homosexuella är en av de farligaste grupperna i världen och borde straffas med döden.

Man kan väl kanske tycka att organisationen borde ha undersökt bättre vad talaren står för och vad han har sagt tidigare. Speciellt eftersom Sveriges Unga Muslimer säger sig stå för mångfald och tar avstånd från extremism. Även om nu Sheik Abdullah Hakim Quick inte ska hålla en föreläsning om homosexuella så kan inte Sveriges Unga Muslimer vara garanterade att han inte kommer att nämna sina åsikter om homosexuella i sin föreläsning.

I och med att de tillåter att han håller sin föreläsning trots att de nu är medvetna om hans extreme åsikter mot homosexuella så tyder det på i min mening, på ett tyst accepterande av hans åsikter. Jag tycker att det är rent ut sagt för jävligt att en organisation som säger sig stå för mångfald och tar avstånd från extremism tillåter honom att föreläsa.

Om man dessutom räknar in de faktum att många svenskar (inte alla!) är avståndstagande från muslimer och den islamska religionen och att många är skeptiska till just muslimer. Så kommer detta knappast att hjälpa. Vi i Sverige försöker så gärna vara accepterande av alla etniciteter och religioner, men trots det har de flesta av oss ändå förutfattade meningar.

Genom att Sverige Unga Muslimer nu tillåter imamen att föreläsa så finns risken att misstron mot muslimer ökar. Även om Sveriges Unga Muslimer bara är en organisation så är det sådana saker som folk kommer ihåg och det är sådana saker som omedvetet kommer att kopplas ihop med islam och muslimer.

Jag själv har ingenting emot muslimer eller mot islam. Jag är därmot väldigt kritisk mot den kvinnosyn som tycks finnas inom islam. Jag är väl medveten om att långt från alla muslimer delar den kvinnosynen, men det är inte dom man kommer ihåg. Man kommer ihåg saker som mordet på Fadime, som vittnar på en gammal kvinnosyn där kvinnor är mannens ägodelar. Att tillåta en någon som tycker att homosexuella ska straffas med döden är i mina ögon korkat och risken att det skadar mer än det hjälper tycks vara stor.

Läste precis Aftobladet om studentfesten i Umeå som har fått så mycket uppmärksamhet i media. Artiklar finns att läsa här och här. I artikeln framgår det att det fanns lättklädda tjejer på festen och att deltagarna fick slicka chokladsås från deras kroppar.

Och visst låter det väl sexistiskt och man kan väl kanske tycka att det tyder på en dålig kvinnosyn. Jag är inte den som tycker att kvinnor ska behandlas som ett stycke kött. Men samtidigt så tycker jag att man måste se det hela från rätt perspektiv också. I artikeln i Aftonbladet framgår det också att det under hösten hållits en liknande tillställning men då med lättklädda herrar.

Så varför gör man skillnad på lättklädda kvinnor och lättklädda män? Är det inte väldigt sexistiskt att ha en fest där lättklädda herrar dansar omkring? Om det ska vara jämställt så ska det vara jämställt, då ska det inte finnas någon skillnad mellan män och kvinnor. Men om denna fest där det fanns lättklädda herrar hölls det inget krismöte och inte pratade universitets direktör Lars Lustig om en unken manssyn?

Personligen tycker jag att man ska ta det hela för vad det är. Det var en fest för studenter, inte en fest för regeringens medlemmar. När man är student är det mycket festande och många olika teman. Men dessa andra fester och teman skrivs det ingenting om. Jag tror dessutom att det är högst otroligt att dessa lättklädda kvinnor var där mot sin vilja.

Låt en studentfest vara en studentfest. Jag är säker på att i alla fall majoriteten av killarna som befann sig på denna fest har en normal kvinnosyn och inte ser på kvinnor som objekt. Det verkar mer troligt att det bara handlade om att ha kul, för det är väl det man ska ha när man är student?

Idag verkar det inte finnas mycket tid över till att blogga! Jag vet inte riktigt vars tiden har tagit vägen idag, men jag antar att det är så när man pluggar? Är inne på tredje och sista året nu men det känns ändå som att jag aldrig riktigt blir van vid att plugga. Fast det är klart om man jämför med första året så går det bättre, så jag har väl kanske blivit van trots allt.

Det känns lite skrämmande att snart vara klar med skolan. Nog för att det "bara" är min gymnasiekompetens, så jag har ju fortfarande möjlihet att plugga på universitetet och så. Men eftersom jag inte har någon aning om vad jag vill plugga så blir det inget universitet än. Så istället ska jag kastas ut på marknaden som arbetslös. Det känns drygt att snart vara arbetssökande istället för att vara student. Jag trivs med att vara student och tanken på att börja arbeta heltid en dag är skrämmande och spännande. Jag har blivit van att gå hemma och kunna umgås med familjen hela dagen. Fast det är klart, jag skulle nog vänja mig ganska så fort med att jobba heltid också.

Realistiskt sett så är det väl inte så troligt att få ett heltidsjobb, inte än på ett tag i alla fall. Men jag har i alla fall passat på och söka några sommarjobb och om jag har tur så kanske de ger något. Men som vanligt så är det ju flera hundra sökande på varje jobb och speciellt då sommarjobb, så man ska ju ha lite tur också! Tur är inte något som jag har mycket av, tror det beror på att jag gjorde mig av med all tur när jag träffade C!

Men oavsett om man har tur eller inte så måste man ju vara med att spela för att ens kunna vinna. Så jag spelar och satsar för fullt och förhoppningsvis vinner jag nåt någon gång.

Som lesbisk stöter man förr eller senare på personer som har förutfattade meningar och som tror sig veta varför man är lesbisk och tror sig veta hur det är att vara i ett lesbiskt förhållande. Dessa förutfattade meningar grundar sig ofta i myter som inte innehåller speciellt stor del sanning. Bara för att en myt existerar betyder det inte att det är sanning, snarare så är det tvärtom.

En av de vanligaste myterna är att en av kvinnorna i förhållandet är "mannen". Detta stämmer naturligtvis inte även om det självklart finns lesbiska förhållanden där en av kvinnorna är mer butch än den andra. Men det betyder inte att den kvinnan spelar rollen av en man eller att kvinnan vill vara en man. Det är dessutom inte sant att alla lesbiska förhållanden består av en butch och en femme.

Denna myt är den som jag själv mest stöter på i det vardagliga livet. Det är små saker som folk inte tänker på utan som dom bara gör. Som när det är något fel på våran bil, vilket den senaste tiden tycks vara hela tiden, så är det oftast C som man vänder sig till för att förklara vad som är fel. Inte för att jag i ärlighetens namn tycker att C är mer butch än mig, hennes kunskap om bilar är ungefär lika stor som min, vilket betyder att den i stort sätt är mer eller mindre obefintlig.

En annan vanlig myt är att lesbiska hatar män. Säkerligen finns det lesbiska som hatar män, men till vanligheten hör att lesbiska varken hatar män eller tycker illa om dom. Ett eventuellt manshat har inte med saken att göra om man är lesbisk eller inte.

Personligen så hatar jag inte män och jag tycker inte illa om dom heller. Jag har mött män som har gett mig dåliga erfarenheter och som har ofredat mig sexuellt och helt ärligt så kan jag säga att jag inte har några som helst trevliga känslor för de männen. Men det handlar om ett fåtal personer och det har inte påverkat min allmänna uppfattning av män, de männen som finns i min omgivning är snälla och omtänksamma och högt älskade av mig. Det "enda" som finns kvar av mina dåliga erfarenheter är en misstro mot män jag inte känner, men detta är inte samma sak som hat.

Det finns ytterligare några fler myter om lesbiska:

• Lesbiska, speciellt de som är butch vill egentligen vara män.

Lesbiska som är butch vill inte vara män. De klär sig butch för att det är så dom känner sig bekväma. Båda heterosexuella och homosexuella uttrycker sin sexualitet på olika sätt. De som vill ändra sitt kön är transsexuella.

• Man kan inte veta om man är lesbisk förrän man har haft sex med en kvinna

Precis som att heterosexuella vet att de är hetero innan de har haft sex så vet man om man är lesbisk innan man har haft sex med en kvinna. Man kan veta att man är attraherad av en kvinna utan att ha sex med henne.

• Lesbiska är attraherade av alla kvinnor

Precis som att alla heterosexuella män inte är attraherad av alla kvinnor, eller att alla heterosexuella kvinnor är attraherade av alla män är inte lesbiska attraherade av alla kvinnor.

• Att vara lesbiskt är ett val och man kan ändra det valet

Fler och fler studier visar på att den sexuella läggningen är ingenting man väljer utan en medfödd egenskap som inte bara återfinns hos människor utan också hos många andra arter.

• Lesbiska förhållanden handlar bara om sex

Visst har lesbiska sex, precis som att heterosexuella också har sex, men det är inte det enda som finns i ett lesbiskt förhållande. Lesbiska förhållanden är precis som vilka andra förhållanden som helst.

• Alla lesbiska använder sig av sexleksaker

Visst finns det lesbiska par som använder sig av sexleksaker, precis som det finns heterosexuella par som använder sig av sexleksaker. Bara för att man är lesbiskt betyder det inte att man måste använda sig av sexleksaker, lesbiska kan ha sex utan leksaker, det är en smak sak vad man själv gillar.

Jag tar helg nu och kommer nog inte att uppdatera något förrän på måndag. Jag ska umgås med familjen och njuta av det vackra vädret och det vackra sällskapet.

Jag måste erkänna att jag är smått beroende av att läsa bloggar som handlar om barn och deras föräldrar. Jag har ett par stycken bloggar som jag ständigt läser, de är inga speciella bloggar utan mest bara bloggar som jag tycker om. Den här bloggen är en av dom och här är en annan. Jag tycker det är mysigt att läsa om barn och är bara allmänt nyfiken.

Det är relativt nyligen som detta beroende dök upp, det dök upp ungefär samtidigt som många av mina vänner och bekanta fick barn. Jag har också läst en hel del om hur det är att vara lesbisk och skaffa barn, vart man kan vända sig och hur det går till. Man behöver inte vara speciellt smart för att lista ut att mitt lilla beroende beror på att jag också vill skaffa barn och bilda familj. Jag vet att C också vill skaffa barn och på henne är det lite mer tidspress då hon är sju år äldre än mig.

Trots att jag har läst mycket om hur det går till och vars man kan vända sig känns det ändå som att jag inte vet någonting alls. Jag förstår självklart proceduren och allt det, men på något sätt känns det väldigt främmande. Många gånger önskar jag att det var lika lätt för oss att skaffa barn som det är för heterosexuella, även om självklart heterosexuella par ibland också har svårt att skaffa barn.

Jag vill egentligen inte ha barn just nu, det är inte rätt tidpunkt för mig eller för oss. Jag studerar fortfarande och för tillfället är ekonomin inte den bästa. Så att skaffa barn nu skulle bara göra det värre. Men samtidigt kan jag inte låta bli oroa mig för att vi kommer att vänta för länge, att rätt tidpunkt inte kommer. För visst är det väl så att man aldrig kan vara till 100% förberedd?

Eftersom att C är 7 år äldre så har vi bestämt att om hon kan så är det hon som ska bli gravid först när vi skaffar barn. Jag vet hur otroligt mycket det betyder för henne och vill självklart inte missunna henne möjligheten att vara gravid. Men ibland är jag orolig över hur jag ska känna det när hon blir gravid. Jag är orolig att jag inte kommer att känna det som att det är mitt barn. Ibland blir oron så stark att jag bara skjuter undan tankarna på att skaffa barn och tänker att nej, jag vill inte ha barn. För jag vet att om det skulle vara så att jag känner att barnet inte är mitt så kommer det att förstöra vårat förhållande, och om det går så långt att det blir ett val för C så finns det inga tvivel om vad valet blir.

Att skaffa barn med en kvinna är aldrig något jag har tänkt på och jag har aldrig riktigt funderat på hur det skulle vara att skaffa barn utan att vara gravid själv. Därför känns det hela väldigt konstigt och jag har svårt att få huvudet runt det. Det tycks finnas miljoner skäl att oroa sig och miljoner skäl för att vänta. Men samtidigt som det finns skäl för att vänta så finns oron för att vänta för länge. Jag hoppas att det kommer en tid då det känns rätt och oron försvinner eller i alla fall inte är lika stark.

Innerst inne vill jag inget hellre än att bilda familj med C och tillsammans vet jag att vi kommer att lösa det på bästa sätt. Vem vet när det blir, men när det väl sker så kommer det att vara rätt. Det är i alla fall vad jag säger till mig själv...

Jag är trött och huvudet känns fullt samtidigt som det känns tomt, hur nu det är möjligt. Det blir ofta så när jag inte sover speciellt bra och nu är det två nätter i rad jag har sovit dåligt.

I natt hade jag sjuka drömmar igen, drömde att det var flera hus som exploderade och vi fick bo i gamla gympasalar. Det var bara tjejer som hade lov att bo i gympasalen men en kille som jag gick i samma klass som mig i låg till högstadiet var där och han såg likadan ut som han gjorde när han var 12. Han var nån sorts polis och vaktade över gympasalen. Samtidigt kunda man höra utanför gympasalen hur hus exploderade och vi visst aldrig om gympasalen skulle explodera eller inte.

Mina drömmar är ofta hel konstiga när jag inte har sovit bra. Ofta dyker det upp personer som jag kände när jag var yngre och de är aldrig desamma som det var då. Finns säkert någon drömtydare där ute som kan förklara det hela för mig. Inte för att jag egentligen bryr mig, tycker mest bara att det är komiskt när någon man inte har sett på nästan 10 år dyker upp i ens drömmar.

Just nu sitter jag drömmer mig bort till det här stället:

Hotellet heter Sunprime Atlantic View Suites & Spa och finns på Playa Del Inglés på Gran Canaria. Dit vill jag mer än gärna fara och med lite tur så kanske det blir så också. Klicka på bilden så kan ni läsa mer om hotellet.

När man läser tidning så som aftonbladet och expressen och det finns artiklar om allt möjligt konstigt som pågår i Amerika är jag tacksam över att jag lever i Sverige. Jag förstår inte alls hela grejen med Amerika och deras lagar och system, för mig är det bara komplicerat. Det verkar dessutom bo en hel del underliga människor där, nog för att det beror en hel del underliga människor i Sverige också!

Men för ett par veckor sedan fanns det en artikel i aftonbladet om att det kan bli kriminellt att få ett missfall. Detta är bland det sjukaste jag någonsin har hört. Jag kan förstå att man vill få ett slut på illegala aborter, men detta är verkligen inte rätt väg att gå. Att dessutom göra det illegalt att gå på halt underlag eller åka skridskor under graviditen är befängt. Att få missfall är naturligt och sker varje dag oavsett om man går på halt underlag eller inte! Hur ska de kvinnor som förlorar sitt barn på grund av en naturlig orsak känna sig när det finns en möjlighet att bli åtalad för mord?

För mig tycks det bästa sättet att undvika illegala aborter vara att öka tillgängligheten för legala aborter. Det finns otroligt mycket statistik och information om just illegala aborter och all statistik tyder på att kvinnor genomför aborter oavsett om det är legalt eller inte. Så varför då inte gör det legalt så att kvinnor kan få den vård de behöver och på så sätt rädda tusentals kvinnor som dör varje år till följd av illegala aborter?

För mig är Amerika ett konstigt land och tycks endast gynna de som har pengar och arbete. Hör man till de arbetslösa eller de fattiga tycks det inte finnas några rättigheter alls. Jag förstår inte heller hela grejen med att det är olika lagar i olika stater? Om nu Amerika är ett enat land, vilket namnet UNITED States of America tyder på så borde lagarna vara samma i alla stater. Nej, tack och lov bor jag i Sverige där saker och ting verkar vara en aning mer rättvist och vi i alla fall inte riskerar att bli åtalade om vi skulle få missfall.

Att bli kär i någon som redan är i ett förhållande kan vara väldigt smärtsamt, inte bara för en själv utan för alla inblandade parter. I mitt fall så var mina känslor i alla fall besvarade men det gjorde inte saken lättare. Det kanske kan tyckas enkelt att om två personer är kära i varandra så kan dom vara tillsammans. Men det är inte alltid så det funkar även om man hemskt gärna skulle vilja det.

För mig var situationen olidligt och mitt i min lycka om att vara kär och att träffat den rätte kände jag bara en djup förtvivlan och smärtan och förvirringen gjorde hela situationen mycket jobbig. Jag är medveten om att min situation inte hör till det normala, inte nog med att vi inledde ett distans förhållande online, men den jag var kär i hade dessutom flickvän sedan 5 år tillbaka, ett hus tillsammans och ett företag tillsammans med sin flickvän. För mig syntes situationen olöslig och till en början hade jag stora tvivel på om jag någonsin skulle få vara tillsammans med C.

Jag upptäckte att allt eftersom tiden gick och vårat förhållande blev djupare att min svartsjuka växte enormt. Jag har aldrig förut känt mig speciellt svartsjuk men nu var det som att svartsjukan tog över min kropp och jag kunde inte längre tänka klart. Jag kunde inte sluta tänka på att "hon", det vill säga C's dåvarande flickvän, alltid var där, att dom delade hus, förmodligen åt tillsammans, skrattade tillsammans helt enkelt levde tillsammans. Jag fann också att jag inte kunde sluta tänka på huruvida dom kramades, när dom senast hade sex och hur mycket dom pratade med varandra. Denna svartsjuka gjorde att jag ofta betedde mig irrationellt och det skapade också ett antal mer eller mindre livliga diskussioner.

Jag vet också att situationen var mycket jobbig för C och jag kan också tänka mig att situationen var väldigt jobbigt för "hon". Idag är situationen helt klart bättre eftersom jag sedan 2 år tillbaka bor tillsammans med C. Men vägen hit var inte alltid enkel och fortfarande idag finns det dagar jag känner en enorm svartsjuka. För C har fortfarande kvar huset och företaget och efter som "hon" bor i huset och är partner i företaget har dom daglig kontakt och jag kan inte låta bli att bli svartsjuk ibland.

Innerst inne vet jag att jag har ingen anledning till att vara svartsjuk, C älskar mig och jag vet att hon aldrig skulle såra mig. Men tanken på att hon varje dag talar med sitt ex blir ibland för mycket. Känslan av att C aldrig riktigt är bara min dyker upp någon gång då och då. Ibland funderar jag mycket på om "hon" alltid kommer att finnas i våra liv. Jag lever med hoppet om att hon en dag inte kommer att göra det, men som det ser ut i dagsläget så finns det inte så mycket hopp.

Jag känner mig ofta nervös över tanken att flytta till Storbritannien, för det är våran plan. Men oron över att "hon" finns där och att vi eventuellt kommer att bo på ungefär samma ställe är jobbig. Jag försöker i allra högsta mån att undvika att tala om henne, jag kan inte ens tänka mig hur det skulle bli om vi bor i närheten av varandra. Kommer jag att kunna gå ut med hunden utan att oroa mig för att springa på henne? Kommer jag att kunna gå till affären utan att kolla runt varje hörn för att försäkra mig att hon inte är där?

Jag kan knappast förneka att jag ibland är en riktig bitch. Ibland är det som att någon djävul hoppar in i mig och tar över min kropp. Jag blir förblindad av ilskan och det slutar alltid med att jag säger saker som jag inte menar. Detta är självklart en av mina dåliga egenskaper och något som jag helst inte vill erkänna. Men för att kunna kontrollera min inre bitch måste jag i alla fall börja med att erkänna att hon finns!

Jag är också sjukt envis och kan lätt sitta och sura i timmar bara för sakens skull. Efter att ha surat i timmar så kommer jag inte ens ihåg varför jag är sur, men jag vet att jag borde vara det av någon anledning, så därför fortsätter jag. Som ni kan förstå är detta något som gör min flickvän galen! Ett litet bråk som borde vara över på 15 minuter kan ibland sträcka sig så långt som 1-2 timmar här.

Jag försöker lära mig att stänga av min inre bitch och sluta vara så förbannat envis. Det hjälper ingen och det leder bara till sårade känslor och en jobbig dag. Men det är inte alltid det lättaste att stänga av bara så där, dels för att jag måste prata om mina känslor för att ens kunna reda ut det. Att prata om mina känslor är något som jag har jättesvårt för och jag tycker att det är jättejobbigt. Så därför tar löjligt enkla situationer löjligt lång tid att reda ut. Men jag försöker och försöker och det blir bättre och bättre. Så en dag kommer jag kanske att kunna kontrollera min inre bitch något bättre.

För ett par år sedan kände jag en kille som bor i Sydafrika, eller ja för den delen så antar jag att vi fortfarande känner varandra, men vi har ingen kontakt längre. Han är född och uppvuxen i Sydafrika och har fått en väldigt kristen uppväxt, han går i kyrkan flera gånger i veckan och är starkt troende på gud.

Enligt honom så har jag valt att vara homosexuell. Att det är ett val som jag har gjort någon gång i mitt liv. Dessutom så kommer jag enligt honom till helvetet när jag dör därför att jag inte har levt enligt den kristna tron och att jag i och med är homosexuell har syndat. För mig så är detta helt bisarrt och en aning skrattretande om jag ska vara ärlig.

Jag är inte kristen och mina föräldrar är egentligen inte kristna heller, inte i den mening att vi tror på gud och går i kyrkan. Jag är döpt men inte konfirmerad, jag firar kristna traditioner, men inte på grund ut av den kristna tron utan mest bara för att det är traditioner. Det är så jag lever och det är så jag har tänkt fortsätta.

Inte ens i min vildaste fantasi kan jag påstå att jag tycker att homosexualitet är ett val man gör. Jag tror helt enkelt på att man föds med sin läggning. Jag tror inte heller att uppfostran har något med saken att göra. Man föds helt enkelt till den man är. Sen kan det visserligen vara så att man väljer att förneka sin homosexualitet, men det ändrar inte det faktum att man fortfarande är det.

Jag kan känna en viss ilska mot personer som hävdar att det är ett val man gör. Missförstå mig inte, jag är stolt över att vara homosexuell och skulle inte ändra på det då jag har en underbar flickvän och jag är äckligt lycklig. Men faktum är att det är svårare att vara homosexuell än att vara heterosexuell, så varför skulle jag välja den svårare livsstilen? Jag har svårt att förstå varför någon skulle välja det svårare alternativet.

Jag tycker att man ska vara stolt för den man är, oavsett vilken läggning man har. Det kanske låter som en klyscha men jag tycker att alla människor är lika värda oavsett läggning, hudfärg eller religion. Vi är alla människor och ska därför behandlas så. Om någons religion anser att det är fel att jag är homosexuell så får det väl vara så då. Det är deras tro och jag kan inte ändra den, vi har alla rätt att tro vad vi vill. Men jag anser också att man bör bli respekterad för det man tror på och jag är inte intresserad av att bli konverterad till något jag inte tror på.

med respekt kommer man långt och med respekt kan man bygga broar mellan olika religioner och olika synsätt. Bara för att man respekterar någon annan behöver det inte betyda att man håller med om vad de tycker eller tror på.

Här om natten hade jag bland de konstigaste drömmar jag någonsin har haft, i alla fall vad jag kan komma ihåg! I en av mina drömmar så var jag med min pappa på någon lågpris affär i ÖB stil, på denna affär befann sig även Anders Bagge. Av någon konstig anledning så kom Anders Bagge fram till min pappa och frågade om han kunde få låna 100 kronor. Pappa var något tveksam men gav i alla fall pengar till Bagge. Efter en stund kom Bagge tillbaka och frågade samma sak och även den här gången gav pappa med sig och gav honom pengar.

Efter ytterligare en stund kom Bagge tillbaka och den här gången ville Bagge ha min pappas skor! Pappa tyckte att det var super konstigt men han gav i alla fall sina skor till Anders Bagge, i tron om att han skulle få tillbaka dom någon gång. Men då stack Anders Bagge i sin fina bil från den något skabbiga lågpris affären och min pappa stod där utan skor! Så han var tvungen att gå in på affären och hitta ett par skor, men eftersom han hade gett alla sina pengar till Anders Bagge så var han tvungen att sno skorna!

Helt sjuk dröm och jag har bara en sak att säga: Anders Bagge, låt bli att sno folks skor!

Många kanske ser det som en nackdel att vara homosexuell, men om jag ska vara ärlig så ser jag inte så många nackdelar med det utan snarare bara fördelar. Tänkte att jag skulle dela med mig av några av de fördelar jag tycker att det finns med att vara lesbisk:

• Vi kan låna varandras smink
• Sexet är bättre, kvinnor vet vad kvinnor vill ha (detta är naturligtvis endast mina upplevelser)
• Två par bröst, kan knappast bli bättre än så ;)
• Vi kan ha spa-kvällar med ansiktsmasker och dylikt.
• Det är lättare att köpa presenter. Tycker det är grymt svårt att köpa presenter till män, därför får oftast männen i min familj sockar, t-shirts eller dvd-filmer!
• Vi vet precis hur det är att ha PMS och mensvärk, män kommer aldrig att förstå hur det är!
• Vi förstår behovet av choklad när vi har mens.
• Vi kan låna varandras skor och kläder (självklart förutsatt att man har samma storlek)
• Jag kan ta med mig min flickvän på tjejkvällar med mina kompisar
• Vi har för det mesta samma tankar vad det gäller romantik

Det är bara några av de fördelar som jag upplever, sen är det klart att det finns nackdelar också:

• I regel två veckor med mens i månaden
• Två stycken med PMS
• Vi kan inte "göra" barn tillsammans

Så många andra nackdelar upplever jag inte. Visst att folk kanske tittar lite extra om vi pussas och kramas offentligt. Men för det mesta upplever jag inte att folk gör det. Att leva som homosexuell i Sverige tycker jag är rätt så trevligt. Vi har i stort sätt samma rättigheter som alla andra vilket gör livet lättare. Jag är t.ex väldigt tacksam över att vi nu får gifta oss i kyrkan, något som jag alltid har velat göra.

Vilka fördelar och nackdelar upplever du?

Jag tänker inte speciellt ofta på det faktum att jag är homosexuell, jag känner mig inte speciellt annorlunda och jag ser inte annorlunda ut heller. Det finns självklart tillfällen då det kan vara jobbigt att vara homosexuell, det kan lätt uppstå pinsamma situationer när man inte riktigt vet vad man ska säga.

När jag av någon anledning pratar om mitt förhållande med okända människor eller berättar att jag är i ett förhållande brukar jag för det mesta använda mig av könsneutrala ord, så som sambo eller partner. Detta beror inte alls på att jag skäms över min läggning eller mitt förhållande utan det beror helt enkelt på att jag vill undvika pinsamma situationer.

I mitt liv som student dyker situationer som dessa upp ett par gånger per år. Oftast uppstår dessa situationer i samband med arbeten jag skrivit där jag i förbi farten har nämnt att jag är i ett förhållande och att min partner inte är svensk. De flesta antar då att det är en man som jag har ett förhållande med och kommentarer som att "ska du och din man resa till Storbritannien under lovet?" dyker ofta upp.

Oftast ignorerar jag det faktum att de antar att jag har ett förhållande med en man och svarar helt enkelt bara på frågan. Jag ser ingen anledning till att berätta att det är en kvinna och inte en man jag har ett förhållande med. Detta beror delvis på att jag är relativt blyg och tycker att det är ganska så jobbigt att prata om mig själv, men också för att jag inte vill göra det pinsamt för personen som har frågat mig.

Kanske borde jag rätta till alla felsägningar, men för mig är det lättast att inte göra det. Ibland talar jag naturligtvis om hur det ligger till, men oftast är det då situationer där personen i fråga är någon som jag vill vara vän med eller som jag förväntar mig att träffa fler gånger. Jag försöker alltid att vara ärlig både mot andra och mot mig själv, men ibland är det lättare att bara strunta i felaktiga kommentarer. Vad tycker du? Är det rätt eller fel att strunta när folk använder fel ord?

Idag befinner sig den här flatan i bakis landet, knappast en trevlig semester dock förmodligen en välförjänt sådan! Igår satt vi klistrade framför tv:n för att se finalen av Melodifestivalen, laddade med öl och ett poäng system lyssnade vi igenom alla låtarna för att sedan ge dom poäng baserad på några väl valda kategorier. Av någon anledning så fick de sista låtarna högst poäng, vare sig det berodde på att de sista låtarna faktiskt var bättre eller om det berodde på antalet öl i kroppen törs jag inte svara på. Så här såg i alla fall min poäng ställning ut:

Ber om ursäkt för den något kassa bilden, men huvudet ligger inte på topp idag och detta är allt jag lyckats åstadkomma idag. Trots att Erik Saade fick mest poäng av mig var han ändå inte min favorit, min favorit var Anna Bergendahl som faktiskt vann! Måste säga att det är länge sedan rätt låt vann och jag håller tummarna för henne i ESC.

Tycker att hela programmet igår var väldigt bra och öppnings framträdandet var grymt, tycker Dolph är störtskön! Underbart av Sylvester Stallone att kalla Måns för Mens också, förstår svårigheterna att uttala hans namn, men för oss svenskar var det ändå en underbar felsägning.

Soffan ropar nu efter mig, eller är det kanske sängen? Jag loggar i alla fall ut för dagen och återkommer med något mer (eller mindre) intressanta inlägg imorgon.

Jag vet att många tycker att det kan vara jobbigt att vara homosexuell och att man blir tittat på snett och att folk kanske pratar bakom ryggen på en. Dessa saker är naturligtvis inte speciellt trevliga, men något som jag upplever som mer vanligt är att folk har ett visst behov att klar göra hur "okej" dom är med att man är homosexuell. Det har hänt mig ett flertal gånger och ibland tycker jag faktiskt att det blir riktigt jobbigt.

När C precis hade flyttat hit och vi var ute på Lotta's krog här i Umeå och drack ett par öl med min familj och hade det allmänt trevligt. På den tiden var vi båda två rökare och på en av våra många rökpauser utanför Lotta's stod vi och kramades och små pussades lite. Vi var inte dom enda som stod ute och rökte, bland annat stod det en kvinna i 40 års åldern i närheten av oss som inte kunde undgå att se att vi kramades och pussades. Så hon frågade om vi var ett par och självklart blev svaret ja. Efter det började hon berätta hur kul hon tyckte att det var för oss och hur gulliga vi var tillsammans och gud vet vad! I säkert 10 minuter höll hon på och till slut blev det svårt att hålla sig för skratt!

En liknande händelse skedde sen sommaren 2009, då satt vi på ute serveringen på TC och drack öl och småpratade lite. Vi hade satt oss bekvämt i en liten soffgrupp som bestod av två tre-sits soffor och ett bord. Efter ett tag började det bli rätt så fullt på uteserveringen och inom kort dök det upp två stycken tjejer och frågade om dom kunde sitta i soffan mitt emot oss. Vi hade ingenting emot det eftersom vi bara använde en soffa och tänkte att vi kunde fortsätta prata relativt ostört ändå.

Efter ca 10 minuter dök det dock upp 1 tjej till och 3 stycken killar som alla var i sällskap med de två tjejerna som slagit sig ner i soffan mitt emot oss. Dom började småprata med oss och det kom fram att dom inte var från stan utan att dom var från Skellefteå. Jag och C är inte speciellt överdrivet blyga av oss när det gäller att kramas och pussas offentligt så det oundvikliga skedde efter ca 15 minuters pratande.

De flesta av dom verkade inte bry sig speciellt mycket utan fortsatte mest att prata med varandra, men en av tjejerna kände sig tvungen att redogöra för oss hur kul hon tyckte att det var för oss och att vi var så himla söta tillsammans och hur lycklig jag var för att C flyttat hit från Storbritannien för att vara med mig. Del hela gick så långt att tjejen av någon konstig anledning gav C ett stort brett armband i silver, naturligtvis inte äkta, utan något billigt skräp från H&M. Efter det blev det hela så pinsamt att vi var tvungen att flytta till ett annat bord!

Jag tycker det är oerhört märkligt att folk måste redogöra för oss att dom tycker att det är okej att vi är ett par och att det är en vardag för dom att möta lesbiska. När folk börjar redogöra för mig att dom tycker att det är okej verkar det snarare som det motsatta. Om dom verkligen var okej så skulle dom inte göra en sån stor grej av det! Om jag hade suttit där med en kille istället för en tjej är det garanterat ingen som skulle ha sagt ett pip om hur glada dom var för våran skull eller hur söta vi är tillsammans.

Jag vill faktiskt inte höra folk berätta hur glada dom är för våran skull och hur kul dom tycker att det är. För det ligger långt i från sanningen och det skapar bara en känsla av att man är annorlunda. Jag vill kunna gå ut och hålla min flickvän i handen utan att få höra några kommentarer, oavsett om dom är positiva eller negativa.

Det är helg och som vanligt önskar vi att vi hade mer pengar än vad vi egentligen har. För hur kul skulle det inte vara att gå ut på krogen och dricka öl och bli allmänt odräglig? Inte för att det är en vana att någon av oss blir odräglig när vi dricker! Men börsen ekar tomt så istället blir det att se på Melodifestivalen, final den här helgen!

Vi har troget suttit igenom alla deltävlingarna och lyssnat på alla bidrag, bra som dåliga. Ganska många bra låtar i finalen, kanske blir det rätt låt som vinner i år? Måste säga att jag tycker att det är lite tråkigt att Alzazar inte är med i finalen. Även om jag inte är något stort fan av deras musik tycker jag ändå att dom är grymt härliga och att det mesta av deras kläder sedan är rosa gör bara saken bättre!

 

För att kunna sitta igenom Melodifestivalen krävs det oftast ett antal öl, allt blir så mycket roligare då! Här hemma har vi en vana, eller kanske ovana? Att kommentera artisternas kläder och bakgrundsdansare, det gör det hela mycket roligare. Jag har också någon sorts konstig talang där jag upptäcker på en millisekund om man kan se någons bröstvårta! C brukar skratta glatt åt mig när jag säger "man kan se hennes bröstvårta", detta sker oavsett vad det är vi ser på. Vet inte riktigt vad det är som gör att jag ser det så fort, är egentligen inte speciellt bröst fixerad även om jag gärna kollar på dom, fast då ska det helst vara C's! Kanske att jag ska vara med i någon talangjakt med min något annorlunda talang?

Att komma ut ur garderoben är inte alltid det lättaste, för många kan det vara en jobbig situation och ibland tar det lång tid innan man vågar komma ut. Min egen "komma ut berättelse" är inte speciellt intressant men jag tänkte dela med mig av den i alla fall.

Som jag nämnt tidigare har jag inte alltid vetat att jag är homosexuell, utan det hela startade för ca 4 år sedan. För fyra år sedan var jag helt inne i ett online spel som heter Puzzle Pirates, ett rollspel spel där man skapar sin egen karaktär och sedan spelar spel, chattar och umgås med människor världen över. Där i den lilla världen förändrades allt för mig. Jag träffade en tjej från Storbritannien, vi blev kompisar och jag märkte att allt eftersom tiden gick växte mina känslor. Till en början var det inte något jag tänkte speciellt mycket på, tänkte att jag bara tyckte om henne som kompis. Våran vänskap spred sig utanför spelet och ut till det någorlunda verkliga livet där vi chattade på msn och skickade sms. Höjdpunkten på varje dag var att få prata med henne och prata om allt mellan himmel och jord.

Jag fick redan i början av våran relation veta att hon var gay och att hon varit öppen om det sedan hon var tonåring, och inte nog med det så bodde hon dessutom tillsammans med sin dåvarande flickvän. Allt eftersom tiden gick och mina känslor tycktes växa varje dag började jag fundera på om jag kanske inte var kär i henne trots allt, jag gick omkring med den där pirrande känslan i magen och fick ett lyckorus varje gång jag såg att hon var online.

Efter ett tag var jag tvungen att berätta om mina känslor och jag sa helt enkelt som det var, att jag trodde att jag var kär i henne. Att mina känslor dessutom var besvarade gjorde bara saken bättre. Så vi inledde ett online förhållande, det var både spännande och skrämmande. Efter ett par månader började jag få en panik och känna mig instängd, jag började fundera på om jag verkligen var kär i henne eller om det bara var inbillning. Mina tvivel resulterade i att jag stötte bort henne, slutade prata med henne och tillsist lyckades jag få fram att jag trodde att jag inte var kär i henne längre och att jag ville göra slut.

Först inföll sig en enorm lättnad, som om ett stort stenblock lyfts från mina axlar och jag kunde andas lättare igen. Vi slutade prata och umgicks inte längre i spelet om det inte var nödvändigt. Allt eftersom tiden gick började jag må sämre och sämre och kände mig väldigt ledsen över att inte få prata med henne. Det var då som jag insåg att jag fortfarande var kär i henne och att det inte skulle gå över. Jag började smått prata med henne igen för att försöka bygga upp våran relation, efter ett par veckor svalde jag stoltheten och talade om för henne att jag fortfarande var kär i henne.

Till min stora lättnad hade hon fortfarande kvar sina känslor för mig och vi återupptog våran online relation. Men vi visste båda två att vi måste ta det ett steg längre, för att verkligen få reda på vad det var mellan oss. Så hon bokade en resa för att komma och hälsa på mig. Efter mycket krångel med flyg och allt möjligt var hon här hos mig en sen natt den 20 april. Det fanns inga tvivel om våra känslor för varandra och vi hade en underbar vecka tillsammans.

Efter att hon rest hem lämnades jag med en gnagande känsla inombors att jag borde tala om för min mamma att vi är ett par, att jag är kär i en tjej. Känslan gjorde mig illamående och gjorde att jag gick omkring med en ständig panik känsla. För att få ett slut på eländet tog jag tag i saken och ringde upp min mamma för att berätta hur det låg till. Först fick jag inte fram ett ord och det blev ett mycket konstigt telefonsamtal, direkt efter att vi hade lagt på var jag tvungen att ringa upp igen och den gången lyckades jag spotta fram att jag och C var ett par. Jag var förberedd på en tystnad och kände mig yr och illamående, men allt mamma sa var att det hade hon redan listat ut och att så länge jag är lycklig så bryr hon sig inte om vem jag är tillsammans med.

Efter att ha berättat för min mamma hur det låg till kändes allt mycket lättare och jag hade turen att hela min familj har varit väldigt stöttande och förstående. Ingen har sagt ett ont ord och jag vet att det är ingen i min familj som har problem med att jag är homosexuell. För mig var det relativt lätt att komma ut och tack vare att min familj och de flesta av mina vänner har varit väldigt accepterande har det inte varit speciellt jobbigt för mig, jag vet att så är inte fallet för många och det är synd, att ha ett skyddsnät att falla tillbaka på är otroligt viktigt och jag är tacksam över att jag har mitt.

Efter att ha träffat C på riktigt för första gången började en bergochdalbana av känslor och efter mycket krångel, tjaffs och fler besök både hos henne och hos mig så fick vi vårat lyckliga slut. Sedan 2 år tillbaka bor hon i Sverige och jag är lyckligare än jag någonsin varit och det är hennes förtjänst.

Du kan följa min blogg på

Följ min blogg med bloglovin

Jag är inte direkt någon som sticker ut i mängden, som tar mycket plats eller någon som känner alla. Jag är snarare det motsatta, jag är den som sitter tyst och oftast inte säger så mycket. Jag sköter mina saker och försöker låta bli att lägga mig i andras saker. Men jag är inte som normaliteten, jag är annorlunda, men jag är inte ensam.

Jag är 23 år och bor i Umeå, studerar på Komvux för att få min gymnasiekompetens då jag hoppade av gymnasiet när jag var 16 år. Jag har ett par månader kvar innan jag är färdig med min utbildning och sen ska jag kastas ut i mängden av alla arbetssökande.

Det som skiljer mig från mängden är att jag är homosexuell, homo, lesbisk, gay, flata, kalla det vad du vill. Orden betyder samma sak, även om några av dom kanske inte klingar så vackert. Jag har inte alltid vetat att jag är gay, under tonåren slog tanken mig aldrig och jag kan inte ens idag påstå att jag tittat extra mycket på tjejer. Jag växte upp precis som vem som helst, jag har haft ett flertal pojkvänner, vissa mer seriösa än andra. Tanken på att jag en dag skulle bli kär i en tjej och att hela mitt liv skulle vändas upp och ner var mer eller mindre omöjlig.

Så här med facit i handen så kan jag titta tillbaka på min uppväxt och kanske se tecken på att jag redan i tidig ålder var homosexuell, men tanken fans inte när jag var yngre och jag är inte heller en av dom som alltid känt mig annorlunda. Jag växte upp i tron om att jag var "normal" att jag en dag skulle gifta mig med en man och tillsammans med honom skaffa barn.

Nu mera lever jag i ett stadigt förhållande med en underbar och vacker kvinna från Storbritannien. Jag tänker fortfarande gifta mig och skaffa barn, den enda skillnaden är att jag nu vet att det inte kommer att bli med en man utan med en kvinna.

Tanken var nu att jag skulle skriva mitt första inlägg i denna blogg, men fick nyss ett telefonsamtal från min pappa som talade om att han är på väg hit för att dricka en kopp kaffe. Så istället för att skriva lite om mig själv blir detta ett väldigt snabbt inlägg. På den här bloggen kommer jag i alla fall att berätta lite om mig själv, mina upplevelser och om mina tankar kring livet och om att vara homosexuell

Mer inlägg kommer senare idag, men nu måste jag gå och sätta på kaffet!