Har ni någon gång promenerat nere på stan eller kanske bara utan för huset och stött på A-lagaren. Han eller hon som alla vet är alkoholist och man omedvetet tittar lite snett på? Dom alkisarna som sitter i en viss busskur nere på stan, där dom skriker och gapar. Man hör dom långt borta och vet man att dom sitter där så undviker man att gå förbi.

Dom är obehagliga och högljudda och ganska så ofta så luktar dom dåligt och ser dåliga ut. Kanske har du någon gång funderat på hur dom kom dit, hur dom kunde tillåta sig själva att sjunka så lågt? Har du funderar på om dom kanske alltid varit a-lagare, för hur kan man annars tillåta sig själv att bli en sådan.

Här i Umeå vet dom flesta att a-lagarna hänger nere på Vasaplan, sittandes i en busskur som luktar gammalt öl och piss. Där sitter dom dag ut och dag in och skriker och varandra och dricker alkohol.

En av dom männen som brukar sitta där är någon som jag har växt upp med. En man som jag spenderade mycket tid med när jag var barn och som var någon som jag såg upp till och som lärde mig saker som ingen annan kunde. När jag som 16-åring fick reda på att han var alkoholist kunde jag inte förstå det. Det kom som en chock för mig och jag började fundera på hur jag kunde ha varit så ovetandes alla år.

Hur kunde den man som jag sett som en extra morfar, som lärt mig göra upp eld och köra skoter vara alkoholist? En man som jagade älg, hade sin egen affär och var otroligt duktig på att laga mat. När allt detta kom fram i ljuset om att han var alkoholist fick jag veta att han var vad man kallar "periodare". Alltså någon som dricker i vissa perioder och som håller sig nykter i vissa perioder.

Jag har inte ett enda minne av att jag någonsin sett honom onykter. Men jag kan samtidigt inte avgöra om det är för att när man är liten inte kommer ihåg sådana saker, att man förtränger det och bara vill se det bra. Eller om han helt enkelt alltid var nykter då vi var där.

Idag när jag promenerar nere på stan och går förbi busskuren där a-lagarna sitter brukar jag alltid kika in för att se om han sitter där. Ibland hör jag honom innan jag ser honom, för han har en sådan där röst och dialekt som man direkt känner igen. Det är en röst som brukade fylla mig med glädje men som idag fyller mig med sorg.

Trots att den här mannen fortfarande är vid liv är det som att han är död för mig. Den mannen som jag såg upp till och som jag tyckte att det var kul att träffa, han finns inte längre. Det enda som är kvar av honom är skalet, för alkoholisten inom honom har tagit över.

Idag på lunchen så pratade jag och C om vars vi vill bo någonstanns när vi flyttar och sen gled vi in på hur vi egentligen ska flytta alla saker. Både jag och C känner att det skulle vara superroligt att hyra en skåpbil och köra dit, men det fungerar inte riktigt då vi ska ha med oss hunden också. Så jag tror att det enda alternativet vi har är att anlita en flyttfirma. Vi ska be om lite anbud från några olika flyttfirmor så att vi får en hum om hur mycket det kommer att kosta.

Samtalet gled sedan ganska naturligt in på vad vi egentligen ska ta med oss. Vi är båda ganska så överens att det enda vi ska ta med oss i möbelväg är sängen och eventuellt köksbordet. Resten har vi bestämt oss för att lämna här. Sen så ska ju så klart alla kläder, böcker och filmer med. Jag vill dessutom ta med större delen av alla glas, tallrikar, skålar och dylikt som finns i köket. C håller inte riktigt med mig utan tycker att det kan vi lämna här.

Jag förstår visserligen logiken med att lämna sådana saker här för att sedan köpa nytt. Men jag tycker det känns tråkigt att behöva lämna sådant som vi antingen har köpt tillsammans eller som jag har fått i present/julklapp eller inflyttningspresent. Alla "mina" saker har ett sentimentalt värde för mig och dom tillhör mitt liv. Om jag nu ska flytta mitt liv till Storbritannien vill jag ha med mig mina saker för att dom är en del av mitt liv.

C menade då på att hon fick lämna saker bakom sig när hon flyttade hit. Vilket naturligtvis stämmer, men det känns inte riktigt som samma sak. C har fortfarande kvar sina saker i huset som hon fortfarande delar med sitt ex. Det finns ingenting som säger att hon inte får tillbaka sina saker, även om C hävdar att jag inte kommer att tillåta att hon får tillbaka dom på grund av att jag kommer att associera dom med hennes ex.

Jag kan väl visserligen inte garanter att jag inte kommer att associera dom med henne, men jag är inte helt oresonlig. Jag tycker att det är en stor skillnad mellan saker som hon delar med sitt ex och som hon vill ha tillbaka och saker som är nyköpa som hennes ex ger till henne.

Jag skiter i om dom delar företag och bara är vänner och inte har några känslor för varandra så tycker jag ändå inte att det finns någon anledning att C ska få julklappar av henne. För två år sedan när vi firade jul hos C's mamma fick C en tröja av exet. Jag blev förbannad och ledsen och jag och C bråkade om saken och det slutade med att C lämnade kvar den hos sin mamma.

För drygt en vecka sedan hittade jag en bok i skåpet som jag inte hade sett tidigare. Den var på engelska och eftersom jag inte sett den förut antog jag att det var C's. Jag frågade därför om hon visste vars den var ifrån för att jag hade aldrig sett den förut. Efter en stunds funderande kom hon i alla fall fram till att det var en present från "någon". Jag bara antar att denna någon är exet eftersom annars skulle hon ha sagt namnet på personen som gav den till henne. Minnet kom sedan tillbaka till mig att C fick ett paket på posten strax före jul. Jag var aldrig med när hon öppnade det och glömde helt bort att hon fått det.

Men nu tycks det ganska klart att paketet var från hennes ex och jag blir så jävla less. Dels blir jag irriterad för att C fått paket från henne och sen blir jag sårad och ledsen för att C tydligt har hållit det en hemlighet. Nog för att jag tror att den enda anledningen till att hon hållit det hemligt är för att hon inte ville att jag skulle bli upprörd. Men att få reda på det 6 måndar senare gör knappast saken bättre!

Är less på att känns att jag ibland delar C med henne. Jag vet naturligtvis att det inte alls är så, men jag vill inte ha personen i mitt liv. Jag har ständigt återkommande mardrömmar där hon är med och den logiska sidan av mig vet att det beror på att jag är svartsjuk och är rädd för att C ska gå tillbaka till henne. Även fast än C försäkrar att så inte är fallet kan jag ändå inte låta bli att känna det så ibland med tanke på hur situationen var då vi träffades...

När jag var 15 år så taffsade min mammas föredetta man på mig. Jag kan fortfarande idag komma ihåg precis hur det kändes men samtidigt är det svårt att skriva ner det i ord, men tänkte att jag skulle göra ett försök, mest för min egen skull.

Det hela började egentligen tidigare, jag tror att jag var ungefär 13 år när mamma träffade honom och jag kommer ihåg att första gången jag träffade honom så tyckte jag illa om honom. Han hade inte gjort eller sagt något speciellt, men jag tyckte bara inte om honom. Men jag tänkte inte så mycket på det utan tänkte mest att jag säkert skulle börja gilla honom.

Men tiden gick och dom flyttade ihop och allt blev mer seriöst men fortfarande så tyckte jag inte om honom. Han gick inte att prata med och utan att egentligen säga något så upplevde jag honom som kall och elak. När mamma sedan berättade att dom förlovat sig och skulle gifta sig var det som att någon sparkade mig i magen. Jag tänkte att nu skulle jag aldrig bli av med honom.

Jag berättade aldrig för mamma eller någon annan hur jag kände det utan försökte så gott jag kunde att komma överens med denna man för min mammas skull. Men det hela tog en ful vändning när jag var runt 15 år och han började göra saker som gjorde att jag kände mig oerhört obekväm. Det började som små saker, som att han kom in i datarummet och la sin hand på mitt ben medan han sa något. Typ att min datatid snart var slut eller nåt sånt, aldrig något sexuellt.

Detta hände ganska ofta och jag kände mig fruktansvärt trängd i ett hörn, visste inte vars jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Men jag sa aldrig något eftersom jag tyckte att han gjorde egentligen ingenting. Detta fortsatte under en lång tid och han började också med att nypa mig i rumpan när vi kom in genom ytterdörren och tog av oss skorna till exempel.

Mitt obehag växte och jag gjorde allt jag kunde för att inte gå in genom ytterdörren före honom om det var möjligt. Om jag var tvungen att gå in före honom var jag noga med att alltid vända mig så att han inte kunde ta på mig.

Men det som fick bägaren att rinna över för mig var den dagen då jag satt vid en av datorerna och spelade Backpacker. Han kom då in i rummet och ställde sig bakom mig och la händerna på mina axlar. Redan då kände jag ett obehag men fortsatte att spela mitt spel och gjorde ingenting åt saken. Sedan började han att stryka mig över axlarna och hans händer vandrade ner mot mina bröst.

Då kände jag att jag bara ville kräkas och skrika hur mycket jag hatade honom. Men trots det så vågade jag av någon anledning inte säga någonting. Som tur var kom min mamma hem och såg vad han höll på med, så det gick aldrig längre än så.

Jag trodde att när mamma nu sett vad han gjorde att hon skulle kasta ut honom. Inombords kände jag en tacksamhet för att det äntligen skulle vara över. Som ni kanske förstår så bråkade dom en hel del om saken och det hela slutade med att mamma valde att tro på honom när han satt han bara masserade mina axlar, trots att hon sett vad han gjorde.

Jag kunde knappt tro mina öron och jag förstod inte varför han fortfarande var kvar hos oss. Jag blev mer och mer deprimerad och orkade inte med att vara hemma. Jag for så tidigt som möjligt och kom hem så sent som möjligt, allt för att undvika att träffa honom.

Jag började umgås med mindre trevliga människor och började festa varenda helg. Antalet helger jag kom hem helt packad går inte att räkna. Jag skolkade från skolan och rymde till och med hemifrån en vecka. Jag klarade inte av att vara i närheten av honom och plötsligt hade jag förvandlats från en skötsam tonåring till ett problembarn.

Det hela slutade med att mamma inte längre klarade av mig. Det året jag skulle fylla 17 bestämde hon att jag fick flytta till pappa. Jag fick inte längre bo med mina syskon och min mamma. Allt på grund av att hennes man taffsat på mig.

Att flytta till pappa är förmodligen det bästa som hänt mig, men just då kändes det som att världen höll på att gå under. Jag fick självmordstankar och struntade i allt, gjorde bara saker som jag tyckte var roligt. Detta höll på i ett par år tills jag började må bättre och började ta tag i mitt liv.

Under den tiden hann mamma och han även göra slut. Men inte på grund av vad han hade gjort, utan för att han hade träffat någon annan. Jag kunde inte annat än att känna en viss glädje över att dom inte var tillsammans längre. I och med att han inte längre fanns i våra liv kunde jag dessutom börja bygga upp min relation med mamma igen.

Men trots att jag och min mamma idag har en bra relation känner jag mig sårad och en aning bitter över hur hon hanterade situationen. Jag missade många år av mina syskons uppväxt och ibland går det inte att låta bli att fundera på hur det skulle ha varit om mamma inte skickat mig till pappa.

Anledningen till att jag har valt att skriva detta idag är för att igår när vi hälsade på hos mamma berättade hon att hon hade pratad med hennes föredetta mans syster. Och hon hade berättat att när dom var små så hade han taffsat på henne och sin storasyster. Jag vet dessutom att han har taffsat på sin egen dotter som är lika gammal som jag och som dessutom har samma namn som jag.

Hon och jag är idag mycket goda vänner och att vi är vänner är det enda goda som denna äckliga man fört med sig. Mamma berättade dessutom att hans nya frus dotter, som även hon delar namn med mig! Vägrar att vara i närheten av honom och att det har gått så långt att hon har flyttat ut.

Jag kan inte annat än att fundera om samma sak har hänt henne. Jag känner mig äcklad att denna man går runt och lever sitt liv och kanske taffsar på andra flickor. Dessutom känns det som att jag borde ha gjort något mer för att stoppa honom. Men jag var 15 år och visste ingenting, idag vet jag mer och jag önskar att någon sagt åt mig att göra en polisanmälan.

Dagen segar sig fram, enligt min inre klockan borde klockan vara minst 16.30, men dessvärre är den bara 15.15. Varför är det alltid så att sega dagar aldrig sker på helgen? Det är väl då dom borde passa bäst, men dom verkar bara dyka upp på vardagarna. Jag har hunnit med två lektioner idag, varav en vad en muntlig redovisning, börjat på mitt projektarbete, varit på en timma lång cykeltur med hunden och ändå är klockan inte mer!

Idag ringde en kompis och bjöd mig på fest på lördag, hos en annan kompis. Jag har dock planer för lördagen, jag och C + mamma och hennes karl ska gå på Balder på Rock & Blues kväll. Vet dock inte om mamma och hennes karl verkligen ska följa med då mamma visst legat hemma i magsjuka. Hur som helst så ska jag och C i alla fall fara dit.
Lovade min kompis att komma förbi festen om det fanns tid för det. Men i ärlighetens namn har jag faktiskt ingen lust.

Anledningen till att jag inte har någon lust är för att jag och hon som ska ha festen knappt är kompisar längre. Sedan jag blev ihop med C har vi i stort sett ingen kontakt alls och det känns obekvämt att fara dit på fest. Dessutom är det svårt att veta om det är okej att ta med C eller inte och är inte C välkommen vill inte jag fara. Visserligen skulle jag kunna ringa och höra, men jag har gjort ett flertal försök att få kontakt med den här personen sedan jag och C blev ihop, men hon verkar inte ha någon lust.

Att hon sedan dessutom inte ens har bjudit in mig själv, utan fått en gemensam kompis att göra det gör att det känns som att det inte var hennes idé och att jag inte är välkommen. Dessutom finns det en överhängande risk att J är där. Jag och J var mycket goda vänner under ett par år och hon var den som stöttade mig i vått och torrt. Hon var dessutom den första jag kom ut till.

Men vi är inte vänner längre på grund av ett flertal anledningar, hon hävdar att jag slutade höra av mig när jag och C flyttade ihop. Men både jag och C har bjudit hit henne flera gånger, vi har även frågat om hon vill gå ut och ta en öl med oss. Trots detta så hävdar hon att det är jag som inte hör av mig. Till viss del ligger det en sanning i det hon säger, men när man är nykär så finns det bara en prioritering. J har dessutom anklagat mig för att utnyttja henne, inte sexuellt så klart! Men den anklagelsen att jag skulle ha utnyttjat henne var det som fick bägaren att rinna över för mig. Jag trodde att hon var min bästa vän, den jag kunde lita på i alla väder. Jag har aldrig haft så fel om någon människa förut och för min skull har jag därför sagt upp bekantskapen med henne.

För drygt ett år sedan gjorde jag ett tappert försök att gå ut med J och en gemensam kompis på en nattklubb. Men det hela slutade med att jag kände mig fruktansvärt utanför eftersom J vägrade prata med mig och jag for hem innan klockan ens var 23. Sedan det fiaskot har jag slutat försöka lappa ihop våran vänskap. Jag antar att vissa vänner är det inte tänkt att man ska ha kvar, men det gör det inte lättare att acceptera att jag har förlorat vad som en gång var en mycket god vän.

Imorgon firar jag och C 3 år tillsammans. På ett sätt känns det som att vi har varit tillsammans mycket längre än så, men samtidigt känns det också som att det var igår vi träffades. För tre år sedan gjorde sig C redo för att sätta sig på flyget på Arlanda för att komma hit till Umeå.

Jag själv var sjukt nervös och visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Jag hade lyckats övertala en kompis att följa med mig till flygplatsen, mest för att jag skulle ha någon att prata med. Väl på flygplatsen fick vi dock ganska snabbt reda på att flyget blivit försenat. Det kändes ungefär som att få en spark rakt i magen, jag satt där och väntade på att C's plan skulle landa, men i själva verket hade flyget inte ens lämnat Arlanda!

Vi bestämde oss att vänta på flygplatsen för mer information men fick ganska snabbt informationen att alla passagerare skulle skickas med buss då det var något fel på planet. Det kändes sjukt overkligt att det jag väntat på så länge inte skulle ske än. Så jag for hem och väntade på mer information.

Medan jag satt hemma och väntade fick C själv vänta på information vad som skulle hända. Hon förstod inte mycket av det som pågick runt omkring henne och dessvärre fungerade inte hennes mobiltelefon av någon anledning. Hon hade dock turen och fick låna en telefon och kunde ringa till mig och berätta hur det låg till. Det blev ett kort samtal och det enda jag kunde göra var att vänta.

Ovissheten om när hon skulle komma var sjukt jobbig och jag satt på nålar större delen av dagen. Eftersom det tar typ 8 timmar att åka buss från Stockholm till Umeå var det en lång väntan och vetskapen om att jag inte kunde kontakta C på något sätt var jobbigt. Dessutom eftersom att C's telefon inte fungerade började hennes mamma bli orolig eftersom hon inte hade hört något.

Detta resulterade i att C's mamma bad C's dåvarande flickvän N att ringa till mig för att höra om jag visste något. Naturligtvis anade N vad som pågick mellan oss och jag kan bara anta att hon inte tyckte att det var ett speciellt roligt samtal att göra. För mig var det det värsta samtalet jag någonsin har haft i mitt liv, känslan jag fick efter att ha talat med N var omöjlig att skaka av sig och jag kunde inte göra annat än att lägga mig i sängen och gråta.

Strax före klockan 03 fick jag ett telefonsamtal av C som talade om att hon nu stod på flygplatsen i Umeå och undrade om jag kunde hämta mig. Nyvaken som jag var slängde jag på mig mjukiskläder och satte mig i bilen och körde de 15 minuterna till flygplatsen. Väl där såg jag redan när jag svängde in vars C stod och hjärtat började dunka som aldrig förr.

Den känslan jag fick när jag för första gången fick krama om C är obeskrivlig, det är utan tvekan den bästa känslan någonsin och allt kändes så rätt. Trots allt tjafs med flyg och förseningar så följde den bästa veckan i mitt liv. Aldrig någonsin hade jag känt mig så lycklig och jag visste utan tvekan att C var den rätta.

Nu 3 år senare är jag ännu mer säker på min sak. Hon är den som betyder mest för mig och det finns ingenting jag inte skulle göra för henne. Varje dag har jag lyxen att vakna upp med henne vid min sida och vetskapen om att det alltid kommer att vara vi två är underbar. Jag längtar efter att spendera mitt liv med henne och att bilda familj med henne.

Så till dig min älskling: Jag älskar dig med allt jag är och lite till. Tack för att du står ut med mig och älskar mig för den jag är.

Att bli kär i någon som redan är i ett förhållande kan vara väldigt smärtsamt, inte bara för en själv utan för alla inblandade parter. I mitt fall så var mina känslor i alla fall besvarade men det gjorde inte saken lättare. Det kanske kan tyckas enkelt att om två personer är kära i varandra så kan dom vara tillsammans. Men det är inte alltid så det funkar även om man hemskt gärna skulle vilja det.

För mig var situationen olidligt och mitt i min lycka om att vara kär och att träffat den rätte kände jag bara en djup förtvivlan och smärtan och förvirringen gjorde hela situationen mycket jobbig. Jag är medveten om att min situation inte hör till det normala, inte nog med att vi inledde ett distans förhållande online, men den jag var kär i hade dessutom flickvän sedan 5 år tillbaka, ett hus tillsammans och ett företag tillsammans med sin flickvän. För mig syntes situationen olöslig och till en början hade jag stora tvivel på om jag någonsin skulle få vara tillsammans med C.

Jag upptäckte att allt eftersom tiden gick och vårat förhållande blev djupare att min svartsjuka växte enormt. Jag har aldrig förut känt mig speciellt svartsjuk men nu var det som att svartsjukan tog över min kropp och jag kunde inte längre tänka klart. Jag kunde inte sluta tänka på att "hon", det vill säga C's dåvarande flickvän, alltid var där, att dom delade hus, förmodligen åt tillsammans, skrattade tillsammans helt enkelt levde tillsammans. Jag fann också att jag inte kunde sluta tänka på huruvida dom kramades, när dom senast hade sex och hur mycket dom pratade med varandra. Denna svartsjuka gjorde att jag ofta betedde mig irrationellt och det skapade också ett antal mer eller mindre livliga diskussioner.

Jag vet också att situationen var mycket jobbig för C och jag kan också tänka mig att situationen var väldigt jobbigt för "hon". Idag är situationen helt klart bättre eftersom jag sedan 2 år tillbaka bor tillsammans med C. Men vägen hit var inte alltid enkel och fortfarande idag finns det dagar jag känner en enorm svartsjuka. För C har fortfarande kvar huset och företaget och efter som "hon" bor i huset och är partner i företaget har dom daglig kontakt och jag kan inte låta bli att bli svartsjuk ibland.

Innerst inne vet jag att jag har ingen anledning till att vara svartsjuk, C älskar mig och jag vet att hon aldrig skulle såra mig. Men tanken på att hon varje dag talar med sitt ex blir ibland för mycket. Känslan av att C aldrig riktigt är bara min dyker upp någon gång då och då. Ibland funderar jag mycket på om "hon" alltid kommer att finnas i våra liv. Jag lever med hoppet om att hon en dag inte kommer att göra det, men som det ser ut i dagsläget så finns det inte så mycket hopp.

Jag känner mig ofta nervös över tanken att flytta till Storbritannien, för det är våran plan. Men oron över att "hon" finns där och att vi eventuellt kommer att bo på ungefär samma ställe är jobbig. Jag försöker i allra högsta mån att undvika att tala om henne, jag kan inte ens tänka mig hur det skulle bli om vi bor i närheten av varandra. Kommer jag att kunna gå ut med hunden utan att oroa mig för att springa på henne? Kommer jag att kunna gå till affären utan att kolla runt varje hörn för att försäkra mig att hon inte är där?

Att komma ut ur garderoben är inte alltid det lättaste, för många kan det vara en jobbig situation och ibland tar det lång tid innan man vågar komma ut. Min egen "komma ut berättelse" är inte speciellt intressant men jag tänkte dela med mig av den i alla fall.

Som jag nämnt tidigare har jag inte alltid vetat att jag är homosexuell, utan det hela startade för ca 4 år sedan. För fyra år sedan var jag helt inne i ett online spel som heter Puzzle Pirates, ett rollspel spel där man skapar sin egen karaktär och sedan spelar spel, chattar och umgås med människor världen över. Där i den lilla världen förändrades allt för mig. Jag träffade en tjej från Storbritannien, vi blev kompisar och jag märkte att allt eftersom tiden gick växte mina känslor. Till en början var det inte något jag tänkte speciellt mycket på, tänkte att jag bara tyckte om henne som kompis. Våran vänskap spred sig utanför spelet och ut till det någorlunda verkliga livet där vi chattade på msn och skickade sms. Höjdpunkten på varje dag var att få prata med henne och prata om allt mellan himmel och jord.

Jag fick redan i början av våran relation veta att hon var gay och att hon varit öppen om det sedan hon var tonåring, och inte nog med det så bodde hon dessutom tillsammans med sin dåvarande flickvän. Allt eftersom tiden gick och mina känslor tycktes växa varje dag började jag fundera på om jag kanske inte var kär i henne trots allt, jag gick omkring med den där pirrande känslan i magen och fick ett lyckorus varje gång jag såg att hon var online.

Efter ett tag var jag tvungen att berätta om mina känslor och jag sa helt enkelt som det var, att jag trodde att jag var kär i henne. Att mina känslor dessutom var besvarade gjorde bara saken bättre. Så vi inledde ett online förhållande, det var både spännande och skrämmande. Efter ett par månader började jag få en panik och känna mig instängd, jag började fundera på om jag verkligen var kär i henne eller om det bara var inbillning. Mina tvivel resulterade i att jag stötte bort henne, slutade prata med henne och tillsist lyckades jag få fram att jag trodde att jag inte var kär i henne längre och att jag ville göra slut.

Först inföll sig en enorm lättnad, som om ett stort stenblock lyfts från mina axlar och jag kunde andas lättare igen. Vi slutade prata och umgicks inte längre i spelet om det inte var nödvändigt. Allt eftersom tiden gick började jag må sämre och sämre och kände mig väldigt ledsen över att inte få prata med henne. Det var då som jag insåg att jag fortfarande var kär i henne och att det inte skulle gå över. Jag började smått prata med henne igen för att försöka bygga upp våran relation, efter ett par veckor svalde jag stoltheten och talade om för henne att jag fortfarande var kär i henne.

Till min stora lättnad hade hon fortfarande kvar sina känslor för mig och vi återupptog våran online relation. Men vi visste båda två att vi måste ta det ett steg längre, för att verkligen få reda på vad det var mellan oss. Så hon bokade en resa för att komma och hälsa på mig. Efter mycket krångel med flyg och allt möjligt var hon här hos mig en sen natt den 20 april. Det fanns inga tvivel om våra känslor för varandra och vi hade en underbar vecka tillsammans.

Efter att hon rest hem lämnades jag med en gnagande känsla inombors att jag borde tala om för min mamma att vi är ett par, att jag är kär i en tjej. Känslan gjorde mig illamående och gjorde att jag gick omkring med en ständig panik känsla. För att få ett slut på eländet tog jag tag i saken och ringde upp min mamma för att berätta hur det låg till. Först fick jag inte fram ett ord och det blev ett mycket konstigt telefonsamtal, direkt efter att vi hade lagt på var jag tvungen att ringa upp igen och den gången lyckades jag spotta fram att jag och C var ett par. Jag var förberedd på en tystnad och kände mig yr och illamående, men allt mamma sa var att det hade hon redan listat ut och att så länge jag är lycklig så bryr hon sig inte om vem jag är tillsammans med.

Efter att ha berättat för min mamma hur det låg till kändes allt mycket lättare och jag hade turen att hela min familj har varit väldigt stöttande och förstående. Ingen har sagt ett ont ord och jag vet att det är ingen i min familj som har problem med att jag är homosexuell. För mig var det relativt lätt att komma ut och tack vare att min familj och de flesta av mina vänner har varit väldigt accepterande har det inte varit speciellt jobbigt för mig, jag vet att så är inte fallet för många och det är synd, att ha ett skyddsnät att falla tillbaka på är otroligt viktigt och jag är tacksam över att jag har mitt.

Efter att ha träffat C på riktigt för första gången började en bergochdalbana av känslor och efter mycket krångel, tjaffs och fler besök både hos henne och hos mig så fick vi vårat lyckliga slut. Sedan 2 år tillbaka bor hon i Sverige och jag är lyckligare än jag någonsin varit och det är hennes förtjänst.

Du kan följa min blogg på

Följ min blogg med bloglovin

Jag är inte direkt någon som sticker ut i mängden, som tar mycket plats eller någon som känner alla. Jag är snarare det motsatta, jag är den som sitter tyst och oftast inte säger så mycket. Jag sköter mina saker och försöker låta bli att lägga mig i andras saker. Men jag är inte som normaliteten, jag är annorlunda, men jag är inte ensam.

Jag är 23 år och bor i Umeå, studerar på Komvux för att få min gymnasiekompetens då jag hoppade av gymnasiet när jag var 16 år. Jag har ett par månader kvar innan jag är färdig med min utbildning och sen ska jag kastas ut i mängden av alla arbetssökande.

Det som skiljer mig från mängden är att jag är homosexuell, homo, lesbisk, gay, flata, kalla det vad du vill. Orden betyder samma sak, även om några av dom kanske inte klingar så vackert. Jag har inte alltid vetat att jag är gay, under tonåren slog tanken mig aldrig och jag kan inte ens idag påstå att jag tittat extra mycket på tjejer. Jag växte upp precis som vem som helst, jag har haft ett flertal pojkvänner, vissa mer seriösa än andra. Tanken på att jag en dag skulle bli kär i en tjej och att hela mitt liv skulle vändas upp och ner var mer eller mindre omöjlig.

Så här med facit i handen så kan jag titta tillbaka på min uppväxt och kanske se tecken på att jag redan i tidig ålder var homosexuell, men tanken fans inte när jag var yngre och jag är inte heller en av dom som alltid känt mig annorlunda. Jag växte upp i tron om att jag var "normal" att jag en dag skulle gifta mig med en man och tillsammans med honom skaffa barn.

Nu mera lever jag i ett stadigt förhållande med en underbar och vacker kvinna från Storbritannien. Jag tänker fortfarande gifta mig och skaffa barn, den enda skillnaden är att jag nu vet att det inte kommer att bli med en man utan med en kvinna.