Här i livet finns det så mycket som vi bara tar förgivet utan att ens tänka på att man faktiskt tar det förgivet. Sen sitter man och gnäller om hel töntiga saker som om att det aldrig finns något bra på tv eller att man inte kan komma på vad man ska äta. Hur patetiska och vardagliga är dessa saker egentligen, betyder det verkligen så mycket?

Igår fick vi verkligen perspektiv på saker och ting då vi fick beskedet att en av våra vänner kanske har cancer. Då kändes helt plötsligt alla vardagliga problem och all vår egen skit ganska så meningslös. För vad betyder det att det inte finns något att se på tv eller att vädret bara är skit när vi har turen att vara friska.

Visst tycker både jag och C ibland att saker och ting är onödigt svårt och att allt tycks gå emot oss. Men trots det så har vi ändå varandra och vi behöver inte slåss mot någon sjukdom. För mig är ordet cancer otroligt skrämmande även om man idag kan behandla cancer och att man kan bli frisk.

Men det är sådant där ord som när jag hör det så tycks världen stanna en stund och allt blir tyst, allt bara försvinner för ett ögonblick innan man sugs tillbaka till verkligenheten. Att ett sådant litet ord kan vara så skräckinjagande och att endast ett litet ord kan framkalla sådant obehag.

Huruvida våran vän har cancer eller inte vet vi inte än, det råder delade mening mellan läkarna och dom måste ta fler prover för att vara säkra. Tills vidare så hoppas vi och håller tummarna för att det inte är cancer och att världen visar någon sorts rättvisa.

Satt och kikade runt på Aftonbladet och hittade det här debatt inlägget. I inlägget som är skrivet av Leonora Vilhelmsson skriver hon om sin oro över att hennes barn inte skulle ha någon förälder kvar om något skulle hända henne. Detta på grund utav att det endast är hon som är vårdnadshavare, trots att hennes fru var närvarande vid inseminationen och att de skaffade barnet tillsammans. Hela inlägget kan du läsa här.

Jag kan inte annat än att hålla med författaren till artikeln. Om man nu ska har samma rättigheter som heterosexuella så ska man givetvis ha samma skyldigheter också. Oavsett vem det än är som är den biologiska föräldern anser jag att man har ett gemensamt ansvar och gemensamma skyldigheter om man skapar ett barn tillsammans.

I artikeln framgår det att Leonoras fru lämnade henne innan barnet var förr och därför var en närstående adoption inte aktuell. Oavsett om man är tillsammans med sin partner eller ej så har man varit med och tagit ett beslut tillsammans och man bör därför också ha den skyldighet som heterosexuella par har när de skaffar barn.

Vad som dock är mest skrämmande med denne debatt artikel är de kommentarer som folk har lämnat. Att det är en självisk handling att man som homosexuell skaffar barn. Det är i min ögon inte mer självisk än heterosexuella par som får hjälp med insemination på grund av svårigheter med att få barn.

Det finns också kommentarar som att inseminerade barn inte är naturliga, men det är ingen som skriker rätt ut när heterosexuella par genomför en inseminering. Då är man snarare väldigt förstående och tycker att det är tråkigt att man inte kan skaffa barn på "naturlig väg". Jag förstår inte skillnaden?

Idag har vi en lag i Sverige som ger homosexuella rätten att gifta sig och att skaffa barn tillsammans. Samma rättigheter som heterosexuella har. Detta är något som vi är stolta över och som andra länder förundras över. Men med rättigheter kommer också skyldigheter, oavsett om man är heterosexuell eller homosexuell.

I lördags då vi druckit ett antal glas vin och var lite lagomt berusade så blev vissa samtalsämnen riktigt djupa. Det blev bland annat tal om hur det är lättare att se på en kille om han är homosexuell än vad det är att se på en tjej att hon är det. Jag försökte tala om att det hela sitter i stereotyper, men jag tror inte riktigt att alla höll med!

Men faktum är att om man ber någon beskriva en homosexuell man så är det troligt att några av dessa ord dyker upp: Feminin, modemedveten, fjollig, tjejig gångstil, smal etc. Frågar man sedan om hur en homosexuell kvinna ser ut så kan man räkna med att något som detta dyker upp: Manlig, grabbiga kläder, kort hår, maskulin, osminkad etc.

Allt detta handlar ju endast om stereotyper. Varken jag eller C är en stereotypisk flata så om vi inte uppträder som ett par är det inte speciellt troligt att omvärlden uppfattar oss som ett sådant. Men det betyder ju inte att vi inte är det. Det finns hur många flator som helst som är feminina och riktigt tjejiga, man behöver inte vara manlig!

Lika så finns det sportiga, riktigt "grabbiga" karlar som är homosexuella. Det går inte att dömma någon endast på deras utseende. Bara för att det finns en "viss typ" som är homosexuella betyder det inte att alla som ser ut så är homosexuella eller att dom som inte ser ut så inte är homosexuella.

En mycket trevlig kväll hade vi igår. Maten smakade bra och efterrätten smakade helt underbart, måste nog faktiskt säga att det är en av de godaste efterätterna jag någonsin ätit. Så därför tänkte jag dela med mig av receptet lite senare!Det blev en hel del alkohol som på något konstigt sätt smög sig in i min kropp. Det var dock en jättetrevlig kväll med mycket bra sällskap så att huvudet är lite segt idag gör inte så mycket.

Det är efter kvällar som denna som jag inser hur otroligt mycket jag kommer att sakna min familj när vi flyttar. Det är så lätt att glömma bort att uppskatta den tid man faktiskt har tillsammans. Man tar den förgivet men sedan inser man helt plötsligt en dag att det inte längre är en självklarhet att man kan umgås när man vill. Jag älskar min familj och jag älskar att bara umgås med dom och jag kommer att sakna självklarheter som att vi alltid är tillsammans på midsommar eller att vi alltid åker till stugan runt påsk.

Saker som jag har tagit förgivet i många år, saker jag aldrig riktigt har funderat över. Det är dom sakerna jag kommer att sakna och det är dom sakerna som kommer att ge mig hemlängtan. Herregud, jag saknar dom ju redan nu och jag har inte flyttat än!

Satt precis och kollade igenom Aftonbladet och hittade den här artikeln. I artikeln får man läsa om hur Elton John och ans make David Furnish tillsammans med sin son pryder för ett omslag av US Weekly. Sedan forstätter artikeln berätta om hur en butiksinnehavare i Arkansas, USA, valde att täcka över omslaget med samma skydd som täcker porrtidningar.

Detta sägs då butiksinnehavaren ha gjort på grund av att han hade fått många klagomål på omslaget och att det var ett stötande omslag. Vill du läsa hela artikeln, klicka här

Hur absurt är inte det här? Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, USA är ett jävla konstigt land! Hur kan ett land som är en supermakt och som försöker utvecklas snabbare en någon annan vara så seg och trög när det gäller homosexuellas rättigheter?

Hur man kan anse att en bild på två pappor och deras son är ett stötande omslag är för mig en gåta. Det är ju knappast någon som skulle tycka att det var stötande om det var en man och en kvinna och deras barn. USA ska alltid vara störts och bäst men när det gäller acceptans av homosexuella så är dom grottfolk.

Även om vissa delstater accepterar samkönade äktenskap så är det långt i från alla. För mig har det alltid varit ett mysterium varför det är olika lagar i olika delstater, det heter ju trots allt United States of America. Namnet tyder ju på att dom borde vara enade, eller hur var det nu?

I lördags tittade jag och C på en film på kanal 10, filmen hette The Hamburg Cell en film som handlar om terror attacken i USA den 11/9 2001. Det är en fiktiv film som handlar om muslimerna som utförde attackerna.

När jag såg den här filmen så slog det mig (dock inte för första gången) hur mycket fördomar man egentligen har, omedvetet. Hur lätt man dömmer folk på grund av deras utseende och på grund av någons religion. Det är min personliga uppfattning att islam och muslimer har fått otroligt dålig publicitet efter de terror attacker som har utförts av muslimer. Ovan på detta finns också de muslimer som utför hedersmord och kvinnoförtryck.

Detta är ofta vad folk förknippar muslimer och islamd med. Något som jag tycker är fruktansvärt orättvist. Vi kämpar för att HBTQ personer ska ha samma rättigheter som heterosexuella, att HBTQ personer inte ska dömmas på grund av sitt utseende. Att man ska kunna gå ner för gatan utan att någon kastar glåpord. Men kämpar vi lika mycket för att muslimer ska kunna gå ner för gatan utan att dom blir stirrade på för att dom inte klär sig som vi? Att dom blir utpekade som terrorister och kvinnorförtryckare?

Inom alla religioner finns det extremister men det rättfärdigar inte att man dömmer ut alla människor efter extremisterna. Islam är i grund och botten en fredlig och vänlig religion. Alla är inte terrorister och kvinnorförtryckare. Det är som att säga att alla kristna människor tror att man kommer till helvetet för att man är homosexuell.

Trots att de flesta av oss förmodligen och förhoppningsvis har någon sorts insikt i den muslimska kulturen så dömer vi ändå folk. Jag gör det och Du gör säkerligen det också utan att du tänker på det. Hur många av oss känner oss inte en aning oroliga när man sitter på ett flyg med 2-3 muslimska män som samtalar på arabiska. Hur många av oss undrar inte i tysthet om dom har planer på att kapa planet?

Jag anser helhjärtat att alla människor har lika värde och att ingen ska dömas utifrån sitt utseende, religion eller sexualitet. Men trots detta så händer det att man tittar en extra gång och att man undrar om dom kanske är terrorister. Det gör mig arg att de som är terrorister har dragit ner en hel religion i skiten.

Hur rättvist är det att man ofta anser att muslimer är extremister och att de är kvinnorförtryckare enbart för att en mindre grupp har visat sig vara terrorister. Vi tror väl inte att alla tyskar är nazister? Beror detta helt enkelt på okunskap, ovilja eller rädsla?

Jag vet i alla fall att jag kommer att tänka efter en extra gång jag sitter på ett flyg tillsammans med någon som kan se ut som en terrorist. Chansen är ju trots allt att dom bara är helt vanliga människor på väg till familjen, på väg till semester eller arbete, precis som jag.

Idag har jag varit på årets sista workshop på Lernia. Idag var till skillnand från alla andra gånger ganska så rolig, dock inte speciellt givande! Vi fick i uppgift att i grupp om två eller tre personer skriva ett personligt brev och ett cv om en person, samt att välja ut en annons som det personliga brevet skulle rikta sig mot.

En ganska så kul uppgift då man fick hitta på en hel del om person man skrev om. Vi fick en liten kort information om personens namn, var han eller hon jobbat tidigare och hur länge dom jobbat. Men resten fick man formulera själv. I min grupp fick vi Mikael Svensson, en 54 årig man som jobbat på Ica Kvantum i 11 år.

Så vi satte oss ner och letade reda på ett job som passade denna mannen och sedan skulle vi knåpa i hop ett CV och ett personligtbrev. Ingenting allt för svårt och vi kom igång ganska så bra. I min grupp var den en till tjej förutom mig samt en kille. Vi dissukterade på bra och skämtade om lite olika saker.

När vi sedan kom till Mikaels intressen så tyckte killen i vår grupp att det skulle vara skitkul om han var gift med en man och hade en adopterad son. Ingenting allt för konstigt i mina ögon och tyckte att det lät som en bra ide. Killen i vår grupp tyckte att detta var otroligt underhållande och började sedan tala högt till hela "klassen": "Har man en annorlunda sexuellläggning får man ju lätt jobb! Det är en klar fördel!", "Är det ingen som kan övertala sin tjej att bli lesbisk så får man ju se att dom får jobb"

Förmodligen var det årets klumpigaste kommentar och jag kunde inte låta bli att påpeka att det knappast hjälper att vara lesbisk när man söker jobb. Han frågade då om jag hade personlig erfarenhet av saken och svaret blev så klart ja! Det var då den pinsamma tystnaden uppstod och diskret harklande och sedan fortsatte vi som ingenting hade hänt.

Känner dock att det var en sådan där onödig kommentar som inte tillför någonting alls. Känner mig inte allt för brydd då jag ändå är medveten om att det hela var ett skämt. Men som homosexuell tycker att det blir obekvämt då folk håller på och skämtar om homosexuella, jag tycker inte att det är roligt när folk skämtar om det som är min vardag.

Läste Aftonbladet idag och hittade den här artikeln om två lesbiska kvinnor som ska utvisas till Irak. Migrationsdomstolen har beslutat att de två kvinnorna ska utvisas till Irak om en vecka. I Irak fördöms homosexualitet och även fastän det inte finns någon lag som förbjuder homosexualitet så innebär det social utfrysning.

När en av kvinnorna var på väg att giftas bort talade hon om att hon älskade en kvinna. Då utfärdades dödsdomar på de båda kvinnorna och de tvingades fly landet och nu ska de alltså utvisas till ett land där de två kvinnorna möter en mycket trolig död.

När jag läste artikeln så kändes det så där sjukt som det bara gör när någonting är riktigt fel! Hur kan man utvisa dessa två kvinnor trots att man med största sannorlikhet vet att de kommer att bli mördade? Jag förstår verkligen inte alls.

Samtidigt så får man ju lite perspektiv på saker och ting. Här i Sverige kämpar vi för att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Men det känns på något sätt lite oviktigt då det finns så många länder där homosexuella inte har några rättigheter alls!

Det är ju klart att man inte ska sluta kämpa för att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella, men faktum är ju ändå att vi i Sverige har det himla bra och ibland så är det lätt att man fastnar i nåt sorts gnällande om hur dåligt allt är och hur orättvist det är. Det är då man behöver komma ihåg att homosexuella i Sverige i alla fall har rättigheter till skillnade från de som bor i länder där homosexuella helt saknar rättigheter och tvingas leva sina liv i skymundan för rädsla av vad som händer om dom blir påkommna.

Läste en artikel igår i Daily Mail om en polis som tog självmord efter att ha blivit mobbad av sina överordnade på grund av sin sexualitet. Hon var bara 28 år och kände att hon blev mobbad och trakasserad på grund av sitt utseende, främst på grund utav hennes hår. Denna mobbning ledde till depression som i sin tur ledde till självmord. För den som är intresserad kan man läsa artikeln här.

Jag förstår inte vad det är som får vuxna människor att bete sig på det här sättet. Vad ger dig rätten att mobba en annan människa? Vad ger dig rätten att reta någon över hur dom ser ut? Jag kan förstå om det finns människor som har svårt att acceptera människor med en annan sexuell läggning än heterosexualitet, men det ger dig fortfarande inte rätten att mobba någon annan.

Vi vuxna gör allt vi kan för att lära barn att det är fel att mobbas. Mobbning är något som man tar väldigt allvarligt på i skolan och de flesta skolor har temadagar, kamratstödjare och annat för att motverka mobbning. Vem vill att ett barn ska bli retat i skolan? Vem vet vilka konsekvenser det kan få? Just därför lägger vi tid och möda på att undervisa barnen att mobbning är fel, att mobba någon får konsekvenser.

Men hur kan vi ens hoppas på att barn ska lära sig att mobbning är fel när det varje dag i vuxenvärlden är ett faktum att någon blir mobbad. Hur kan vi rättfärdiga att vi säger till barnen att man inte får mobbas, när mobbning sker på många arbetsplatser runt om i världen. Mobbning är inte okej bara för att det sker mellan vuxna.

Då vuxna människor mobbar varandra kan vi inte räkna med att barn ska sluta mobba varandra. För faktum är, barn gör som vi gör och inte som vi säger!

Just nu sitter jag inne på kontoret och har en liten stund för mig själv. Har redan varit uppe i 45 minuter och här hemma är det faktiskt ganska så tidigt. Jag har precis duschat och njuter nu av lite lugn och ro. C och hunden sover fortfarande och även fast det är så här tidigt på morgonen njuter jag av lite egentid.

Egentid får ingen av oss egentligen. Den enda egentiden man får är korta bitar, som när någon av oss går ut med hunden eller åker till affären en snabbis. Men då vi båda två här hemma hela dagarna och sedan spenderar all tid med varandra så blir det ont om egentid.

Att inte ha någon egentid är egentligen ingenting jag klagar över, men ibland är det ruskigt skönt att vara ensam, bara för en liten stund. En liten stund att bara sitta ner och göra ingenting, en liten stund utan att behöva tänka på någon annan, stänga av hjärnan en liten stund. Dessutom få chansen att sakna varandra! Är man tillsammans dygnet runt får man aldrig chansen att sakna varandra och därmed missar man att glädjen av att återförenas.

Hur mycket vill man egentligen veta om andras ex? Till en viss grad är väl de flesta av oss ganska så nyfikna och när det kommer till ex brukar det finnas en hel del skvaller. Skvaller som man egentligen borde hålla tyst om, skvaller om saker som en gång var privata och delades i förtroende. Så hur kommer det sig att det plötsligt är okej att dela med sig av detta skvaller när man är ex?

Någonstans finns det en gräns om hur mycket information man vill ha. Men trots det så händer det ibland att man får för mycket information. Eller så får man information som är okej för andra att veta men sekunden Du får reda på det så knyter det sig i magen. Det är sådana gånger man antingen önskar att man aldrig tagit upp ämnet i fråga eller önskar att man helt enkelt inte hade varit där.

Personligen vill jag inte veta något om min flickväns ex, dom är inget trevligt samtalsämne. Möjligtvis att information om ex som sträcker sig en lång tid tillbaka i tiden är okej, men information om nyare ex vill jag inte ha. Kanske beror det på den situation jag och C befunnit oss i som jag finner det hela obekvämt. Eller så beror det helt enkelt på att jag tycker att det är irrelevant information och jag ser ingen anledning till att tala om det.

Pratar du om dina ex med din pojk/flickvän? Tycker du att det är okej om din pojk/flickvän pratar om sina ex?

Har du någonsin mött den där personen som omedelbart får det att pirra i magen? Den personen som får dig att le och må bra på insidan. Den du ser fram emot att få prata med och som du kan prata med i timmar om allt och inget. Den personen som lyser upp hela rummet när den kommer in och får alla andra att verka gråa och trista. Den som alltid finns vid sin sida oavsett vad som händer. Den som får ditt hjärta att bulta snabbare när du känner dennes hud. Den vars hand verkar vara gjord för att passa i din och när ni håller varandra i handen tycks det som att ni kan klara vad som helst.

Har du mött den som på det gråaste av dagar kan få dig att le och skratta? Den som vet precis hur dom ska muntra upp dig när du är ledsen. Har du mött den personen vars ögon du kan drunkna i och som du aldrig blir mätt att se på. Den personen som alltid är den vackraste i rummet och alltid den som lyser starkast.

Har du träffat den personen som du bara vet att du kommer att göra allt du kan för att göra den personen lycklig? Att det inte finns något du inte skulle göra för att få sen personen le ett av de underbaraste leendena du någonsin sett. Det leendet som bara du får se, det leende som visar kärlek och omtanke.

Har du träffat den personen som du vill vara med för alltid, den personen som du vill dela ditt liv och allt vad det innebär med? Den som du vill sitta bredvid när du har blivit gammal och grå. Den personen som du vill dela varje sak med. Den som du inte kan vara ifrån utan att det värker i kropp och själ.

Har du träffat den personen som får dig att vara den bästa du kan? Den som får dig att vilja plocka ner månen och stjärnorna bara för att på något sätt visa vad du känner. Den personen som du älskar med än något annat på jorden. Den personen du känner en sådan kärlek för att den inte kan beskrivas i ord.

Det har jag. Jag älskar dig dig C, du är mitt allt.

Vad gör man när ingenting verkar stämma, när det inte spelar någon roll vad man gör för resultatet blir det samma? När man tittar i ögonen på den man älskar och man ser sorg och förtvivelse. Hur går man vidare när det känns som att hjärtat sjunker och blodet isar? Hjälper det verkligen att säga att det kommer att ordna sig, att allt kommer att bli bra? För vem är jag egentligen att säga att det kommer att bli bra, att det verkligen kommer att ordna sig. Det är trots allt bara tomma ord när det kommer till kritan.

Med kramar och varma ord som "jag älskar dig", "det kommer att ordna sig", "jag är alltid här för dig", försöker man skapa någon sorts trygghet, någon sorts känsla av att det löser sig. Att se på när den man älskar försvinner in i sig själv, att se sorgen i ögonen gör ont. Det skär i hjärtat och man vill inget hellre än att ta bort det onda och göra allt bra igen.

Att vara stark och tålig, att alltid ha armarna öppna, att alltid finnas till är självklara saker när man älskar någon ovillkorligt. Men det gör det inte lättare att se lidandet i ögonen på den man älskar.

Nu när jag är klar med skolan så är det ju tänkt att vi ska flytta till Storbritannien. Det känns super spännande men samtidigt nervöst att lämna allt man har här. Vi hade först planerat att flytta innan jul, men hunden satte genast käppar i hjulet för oss. Egentligen är det inte hennes fel utan helt och hållet vårat, vi hade helt enkelt missförstått vad det stog på DEFRA's hemsida.

Det är nämligen så att för att få resa med hunden måste man vaccinera hunden mot rabies. Detta gör man i två omgångar. Man börjar med en vaccination och sedan fyra veckor senare gör man en booster vaccinaton. Sen tidigast 120 dagar efter den andra vaccinationen ska man ta ett blodprov. Detta blodprov måste sedan visa att hunden har bildat antikroppar mot rabies. När man har fått OK på blodprovet är det i stort sett klart att resa.

Men då är det så att Storbritannien är ett av de få länder i EU där man måste vänta 6 måndar efter ett godkänt blodprov innan man får resa in i landet. Detta för att dom anser att det finns en risk att hunden kan ha haft rabies innan den vaccinerades, men att om så är fallet bör det ha brutit ut inom 6 månader. Så det hela betyder att vi inte kan flytta förrän tidigast i maj nästa år.

Känns surt och jag önskar att vi hade läst igenom informationen bättre, men nu finns det inte så mycket att göra åt saken. Det enda alternativet till att vänta till maj nästa år är att sätta hunden i karantän i 6 månader. Känns inte så kul att vara utan henne i 6 månader och dessutom så kostar det ungefär 3000 pund vilket är drygt 30 000 kr att ha henne i karantän så länge. Så det är egentligen inte ens ett alternativ.

Så nu sitter vi här, redo att flytta och ser fram emot att få börja om på nytt och börja vårat liv i Storbritannien. Nu får vi istället vänta nästan 1 år längre än vad vi väntat oss. Det gör väl visserligen inte speciellt mycket då vi trivs bra här. Men samtidigt så vill vi ju inte vänta heller.

I aftonbladet kan man läsa den här artikeln. I artikeln framgår det att resultaten från en undersökning visar att det är lättare för lesbiska kvinnor att få chefspositioner än det är för homosexuella män att få chefspositioner. I artikeln framgår också att undersökningen har gjorts med nästan en miljon gifta i åldrarna 25 till 64 har jämförts med 2000 personer i samma ålder med registrerat partnerskap.

Personligen så tycker jag att det är en missvisande undersökning som egentligen inte säger speciellt mycket i mina ögon. Eftersom man har valt att jämföra de som har registrerat partnerskap har man uteslutit en stor del homosexuella. Långt ifrån alla homosexuella väljer att ingå ett partnerskap och långt ifrån alla väljer att komma ut på sin arbetsplats. Undersökning är därför missvisande och ingenting jag skulle lita på.

Från mina egna erfarenheter tycks världen dessutom vara mer accepterande mot homosexuella kvinnor än mot homosexuella män. För många är tanken på två män tillsammans något man helst inte vill se, medan två kvinnor tillsammans är många mäns drömmar och fantasier.

I arbetslivet så är det dessutom så att majoriteten av chefspositioner går till män, även om det visserligen är så att det blir mer och mer jämställt. Jag kan därför tänka mig att det är många män som väljer att inte komma ut på arbetsplatsen och därmed riskera att förlora en eventuell chefsposition. För i mångas ögon är en homosexuell man en feminin man och oavsett hur fel det än är kan jag tänka mig att många väljer att ge en chefsposition till någon annan som är mer maskulin.

Precis som att det finns en stereotyp för homosexuella män finns det också en stereotyp för homosexuella kvinnor. Homosexuella kvinnor ska vara "manliga" och kanske är det därför den så kallade undersökningen visar på att homosexuella kvinnor har lättare att få chefspositioner?

Själv är jag inte inne i arbetslivet än och jag kan därför inte säga om jag skulle komma ut på min arbetsplats eller inte. Men om det skulle vara så att komma ut på arbetsplatsen skulle medföra att jag har mindre chans att få en chefsposition så skulle jag nog hålla käften.

Vad skulle du göra?

Jag måste erkänna att jag är smått beroende av att läsa bloggar som handlar om barn och deras föräldrar. Jag har ett par stycken bloggar som jag ständigt läser, de är inga speciella bloggar utan mest bara bloggar som jag tycker om. Den här bloggen är en av dom och här är en annan. Jag tycker det är mysigt att läsa om barn och är bara allmänt nyfiken.

Det är relativt nyligen som detta beroende dök upp, det dök upp ungefär samtidigt som många av mina vänner och bekanta fick barn. Jag har också läst en hel del om hur det är att vara lesbisk och skaffa barn, vart man kan vända sig och hur det går till. Man behöver inte vara speciellt smart för att lista ut att mitt lilla beroende beror på att jag också vill skaffa barn och bilda familj. Jag vet att C också vill skaffa barn och på henne är det lite mer tidspress då hon är sju år äldre än mig.

Trots att jag har läst mycket om hur det går till och vars man kan vända sig känns det ändå som att jag inte vet någonting alls. Jag förstår självklart proceduren och allt det, men på något sätt känns det väldigt främmande. Många gånger önskar jag att det var lika lätt för oss att skaffa barn som det är för heterosexuella, även om självklart heterosexuella par ibland också har svårt att skaffa barn.

Jag vill egentligen inte ha barn just nu, det är inte rätt tidpunkt för mig eller för oss. Jag studerar fortfarande och för tillfället är ekonomin inte den bästa. Så att skaffa barn nu skulle bara göra det värre. Men samtidigt kan jag inte låta bli oroa mig för att vi kommer att vänta för länge, att rätt tidpunkt inte kommer. För visst är det väl så att man aldrig kan vara till 100% förberedd?

Eftersom att C är 7 år äldre så har vi bestämt att om hon kan så är det hon som ska bli gravid först när vi skaffar barn. Jag vet hur otroligt mycket det betyder för henne och vill självklart inte missunna henne möjligheten att vara gravid. Men ibland är jag orolig över hur jag ska känna det när hon blir gravid. Jag är orolig att jag inte kommer att känna det som att det är mitt barn. Ibland blir oron så stark att jag bara skjuter undan tankarna på att skaffa barn och tänker att nej, jag vill inte ha barn. För jag vet att om det skulle vara så att jag känner att barnet inte är mitt så kommer det att förstöra vårat förhållande, och om det går så långt att det blir ett val för C så finns det inga tvivel om vad valet blir.

Att skaffa barn med en kvinna är aldrig något jag har tänkt på och jag har aldrig riktigt funderat på hur det skulle vara att skaffa barn utan att vara gravid själv. Därför känns det hela väldigt konstigt och jag har svårt att få huvudet runt det. Det tycks finnas miljoner skäl att oroa sig och miljoner skäl för att vänta. Men samtidigt som det finns skäl för att vänta så finns oron för att vänta för länge. Jag hoppas att det kommer en tid då det känns rätt och oron försvinner eller i alla fall inte är lika stark.

Innerst inne vill jag inget hellre än att bilda familj med C och tillsammans vet jag att vi kommer att lösa det på bästa sätt. Vem vet när det blir, men när det väl sker så kommer det att vara rätt. Det är i alla fall vad jag säger till mig själv...

För ett par år sedan kände jag en kille som bor i Sydafrika, eller ja för den delen så antar jag att vi fortfarande känner varandra, men vi har ingen kontakt längre. Han är född och uppvuxen i Sydafrika och har fått en väldigt kristen uppväxt, han går i kyrkan flera gånger i veckan och är starkt troende på gud.

Enligt honom så har jag valt att vara homosexuell. Att det är ett val som jag har gjort någon gång i mitt liv. Dessutom så kommer jag enligt honom till helvetet när jag dör därför att jag inte har levt enligt den kristna tron och att jag i och med är homosexuell har syndat. För mig så är detta helt bisarrt och en aning skrattretande om jag ska vara ärlig.

Jag är inte kristen och mina föräldrar är egentligen inte kristna heller, inte i den mening att vi tror på gud och går i kyrkan. Jag är döpt men inte konfirmerad, jag firar kristna traditioner, men inte på grund ut av den kristna tron utan mest bara för att det är traditioner. Det är så jag lever och det är så jag har tänkt fortsätta.

Inte ens i min vildaste fantasi kan jag påstå att jag tycker att homosexualitet är ett val man gör. Jag tror helt enkelt på att man föds med sin läggning. Jag tror inte heller att uppfostran har något med saken att göra. Man föds helt enkelt till den man är. Sen kan det visserligen vara så att man väljer att förneka sin homosexualitet, men det ändrar inte det faktum att man fortfarande är det.

Jag kan känna en viss ilska mot personer som hävdar att det är ett val man gör. Missförstå mig inte, jag är stolt över att vara homosexuell och skulle inte ändra på det då jag har en underbar flickvän och jag är äckligt lycklig. Men faktum är att det är svårare att vara homosexuell än att vara heterosexuell, så varför skulle jag välja den svårare livsstilen? Jag har svårt att förstå varför någon skulle välja det svårare alternativet.

Jag tycker att man ska vara stolt för den man är, oavsett vilken läggning man har. Det kanske låter som en klyscha men jag tycker att alla människor är lika värda oavsett läggning, hudfärg eller religion. Vi är alla människor och ska därför behandlas så. Om någons religion anser att det är fel att jag är homosexuell så får det väl vara så då. Det är deras tro och jag kan inte ändra den, vi har alla rätt att tro vad vi vill. Men jag anser också att man bör bli respekterad för det man tror på och jag är inte intresserad av att bli konverterad till något jag inte tror på.

med respekt kommer man långt och med respekt kan man bygga broar mellan olika religioner och olika synsätt. Bara för att man respekterar någon annan behöver det inte betyda att man håller med om vad de tycker eller tror på.

Jag tänker inte speciellt ofta på det faktum att jag är homosexuell, jag känner mig inte speciellt annorlunda och jag ser inte annorlunda ut heller. Det finns självklart tillfällen då det kan vara jobbigt att vara homosexuell, det kan lätt uppstå pinsamma situationer när man inte riktigt vet vad man ska säga.

När jag av någon anledning pratar om mitt förhållande med okända människor eller berättar att jag är i ett förhållande brukar jag för det mesta använda mig av könsneutrala ord, så som sambo eller partner. Detta beror inte alls på att jag skäms över min läggning eller mitt förhållande utan det beror helt enkelt på att jag vill undvika pinsamma situationer.

I mitt liv som student dyker situationer som dessa upp ett par gånger per år. Oftast uppstår dessa situationer i samband med arbeten jag skrivit där jag i förbi farten har nämnt att jag är i ett förhållande och att min partner inte är svensk. De flesta antar då att det är en man som jag har ett förhållande med och kommentarer som att "ska du och din man resa till Storbritannien under lovet?" dyker ofta upp.

Oftast ignorerar jag det faktum att de antar att jag har ett förhållande med en man och svarar helt enkelt bara på frågan. Jag ser ingen anledning till att berätta att det är en kvinna och inte en man jag har ett förhållande med. Detta beror delvis på att jag är relativt blyg och tycker att det är ganska så jobbigt att prata om mig själv, men också för att jag inte vill göra det pinsamt för personen som har frågat mig.

Kanske borde jag rätta till alla felsägningar, men för mig är det lättast att inte göra det. Ibland talar jag naturligtvis om hur det ligger till, men oftast är det då situationer där personen i fråga är någon som jag vill vara vän med eller som jag förväntar mig att träffa fler gånger. Jag försöker alltid att vara ärlig både mot andra och mot mig själv, men ibland är det lättare att bara strunta i felaktiga kommentarer. Vad tycker du? Är det rätt eller fel att strunta när folk använder fel ord?

Jag vet att många tycker att det kan vara jobbigt att vara homosexuell och att man blir tittat på snett och att folk kanske pratar bakom ryggen på en. Dessa saker är naturligtvis inte speciellt trevliga, men något som jag upplever som mer vanligt är att folk har ett visst behov att klar göra hur "okej" dom är med att man är homosexuell. Det har hänt mig ett flertal gånger och ibland tycker jag faktiskt att det blir riktigt jobbigt.

När C precis hade flyttat hit och vi var ute på Lotta's krog här i Umeå och drack ett par öl med min familj och hade det allmänt trevligt. På den tiden var vi båda två rökare och på en av våra många rökpauser utanför Lotta's stod vi och kramades och små pussades lite. Vi var inte dom enda som stod ute och rökte, bland annat stod det en kvinna i 40 års åldern i närheten av oss som inte kunde undgå att se att vi kramades och pussades. Så hon frågade om vi var ett par och självklart blev svaret ja. Efter det började hon berätta hur kul hon tyckte att det var för oss och hur gulliga vi var tillsammans och gud vet vad! I säkert 10 minuter höll hon på och till slut blev det svårt att hålla sig för skratt!

En liknande händelse skedde sen sommaren 2009, då satt vi på ute serveringen på TC och drack öl och småpratade lite. Vi hade satt oss bekvämt i en liten soffgrupp som bestod av två tre-sits soffor och ett bord. Efter ett tag började det bli rätt så fullt på uteserveringen och inom kort dök det upp två stycken tjejer och frågade om dom kunde sitta i soffan mitt emot oss. Vi hade ingenting emot det eftersom vi bara använde en soffa och tänkte att vi kunde fortsätta prata relativt ostört ändå.

Efter ca 10 minuter dök det dock upp 1 tjej till och 3 stycken killar som alla var i sällskap med de två tjejerna som slagit sig ner i soffan mitt emot oss. Dom började småprata med oss och det kom fram att dom inte var från stan utan att dom var från Skellefteå. Jag och C är inte speciellt överdrivet blyga av oss när det gäller att kramas och pussas offentligt så det oundvikliga skedde efter ca 15 minuters pratande.

De flesta av dom verkade inte bry sig speciellt mycket utan fortsatte mest att prata med varandra, men en av tjejerna kände sig tvungen att redogöra för oss hur kul hon tyckte att det var för oss och att vi var så himla söta tillsammans och hur lycklig jag var för att C flyttat hit från Storbritannien för att vara med mig. Del hela gick så långt att tjejen av någon konstig anledning gav C ett stort brett armband i silver, naturligtvis inte äkta, utan något billigt skräp från H&M. Efter det blev det hela så pinsamt att vi var tvungen att flytta till ett annat bord!

Jag tycker det är oerhört märkligt att folk måste redogöra för oss att dom tycker att det är okej att vi är ett par och att det är en vardag för dom att möta lesbiska. När folk börjar redogöra för mig att dom tycker att det är okej verkar det snarare som det motsatta. Om dom verkligen var okej så skulle dom inte göra en sån stor grej av det! Om jag hade suttit där med en kille istället för en tjej är det garanterat ingen som skulle ha sagt ett pip om hur glada dom var för våran skull eller hur söta vi är tillsammans.

Jag vill faktiskt inte höra folk berätta hur glada dom är för våran skull och hur kul dom tycker att det är. För det ligger långt i från sanningen och det skapar bara en känsla av att man är annorlunda. Jag vill kunna gå ut och hålla min flickvän i handen utan att få höra några kommentarer, oavsett om dom är positiva eller negativa.