Jag måste erkänna att jag är smått beroende av att läsa bloggar som handlar om barn och deras föräldrar. Jag har ett par stycken bloggar som jag ständigt läser, de är inga speciella bloggar utan mest bara bloggar som jag tycker om. Den här bloggen är en av dom och här är en annan. Jag tycker det är mysigt att läsa om barn och är bara allmänt nyfiken.

Det är relativt nyligen som detta beroende dök upp, det dök upp ungefär samtidigt som många av mina vänner och bekanta fick barn. Jag har också läst en hel del om hur det är att vara lesbisk och skaffa barn, vart man kan vända sig och hur det går till. Man behöver inte vara speciellt smart för att lista ut att mitt lilla beroende beror på att jag också vill skaffa barn och bilda familj. Jag vet att C också vill skaffa barn och på henne är det lite mer tidspress då hon är sju år äldre än mig.

Trots att jag har läst mycket om hur det går till och vars man kan vända sig känns det ändå som att jag inte vet någonting alls. Jag förstår självklart proceduren och allt det, men på något sätt känns det väldigt främmande. Många gånger önskar jag att det var lika lätt för oss att skaffa barn som det är för heterosexuella, även om självklart heterosexuella par ibland också har svårt att skaffa barn.

Jag vill egentligen inte ha barn just nu, det är inte rätt tidpunkt för mig eller för oss. Jag studerar fortfarande och för tillfället är ekonomin inte den bästa. Så att skaffa barn nu skulle bara göra det värre. Men samtidigt kan jag inte låta bli oroa mig för att vi kommer att vänta för länge, att rätt tidpunkt inte kommer. För visst är det väl så att man aldrig kan vara till 100% förberedd?

Eftersom att C är 7 år äldre så har vi bestämt att om hon kan så är det hon som ska bli gravid först när vi skaffar barn. Jag vet hur otroligt mycket det betyder för henne och vill självklart inte missunna henne möjligheten att vara gravid. Men ibland är jag orolig över hur jag ska känna det när hon blir gravid. Jag är orolig att jag inte kommer att känna det som att det är mitt barn. Ibland blir oron så stark att jag bara skjuter undan tankarna på att skaffa barn och tänker att nej, jag vill inte ha barn. För jag vet att om det skulle vara så att jag känner att barnet inte är mitt så kommer det att förstöra vårat förhållande, och om det går så långt att det blir ett val för C så finns det inga tvivel om vad valet blir.

Att skaffa barn med en kvinna är aldrig något jag har tänkt på och jag har aldrig riktigt funderat på hur det skulle vara att skaffa barn utan att vara gravid själv. Därför känns det hela väldigt konstigt och jag har svårt att få huvudet runt det. Det tycks finnas miljoner skäl att oroa sig och miljoner skäl för att vänta. Men samtidigt som det finns skäl för att vänta så finns oron för att vänta för länge. Jag hoppas att det kommer en tid då det känns rätt och oron försvinner eller i alla fall inte är lika stark.

Innerst inne vill jag inget hellre än att bilda familj med C och tillsammans vet jag att vi kommer att lösa det på bästa sätt. Vem vet när det blir, men när det väl sker så kommer det att vara rätt. Det är i alla fall vad jag säger till mig själv...