Att bli kär i någon som redan är i ett förhållande kan vara väldigt smärtsamt, inte bara för en själv utan för alla inblandade parter. I mitt fall så var mina känslor i alla fall besvarade men det gjorde inte saken lättare. Det kanske kan tyckas enkelt att om två personer är kära i varandra så kan dom vara tillsammans. Men det är inte alltid så det funkar även om man hemskt gärna skulle vilja det.

För mig var situationen olidligt och mitt i min lycka om att vara kär och att träffat den rätte kände jag bara en djup förtvivlan och smärtan och förvirringen gjorde hela situationen mycket jobbig. Jag är medveten om att min situation inte hör till det normala, inte nog med att vi inledde ett distans förhållande online, men den jag var kär i hade dessutom flickvän sedan 5 år tillbaka, ett hus tillsammans och ett företag tillsammans med sin flickvän. För mig syntes situationen olöslig och till en början hade jag stora tvivel på om jag någonsin skulle få vara tillsammans med C.

Jag upptäckte att allt eftersom tiden gick och vårat förhållande blev djupare att min svartsjuka växte enormt. Jag har aldrig förut känt mig speciellt svartsjuk men nu var det som att svartsjukan tog över min kropp och jag kunde inte längre tänka klart. Jag kunde inte sluta tänka på att "hon", det vill säga C's dåvarande flickvän, alltid var där, att dom delade hus, förmodligen åt tillsammans, skrattade tillsammans helt enkelt levde tillsammans. Jag fann också att jag inte kunde sluta tänka på huruvida dom kramades, när dom senast hade sex och hur mycket dom pratade med varandra. Denna svartsjuka gjorde att jag ofta betedde mig irrationellt och det skapade också ett antal mer eller mindre livliga diskussioner.

Jag vet också att situationen var mycket jobbig för C och jag kan också tänka mig att situationen var väldigt jobbigt för "hon". Idag är situationen helt klart bättre eftersom jag sedan 2 år tillbaka bor tillsammans med C. Men vägen hit var inte alltid enkel och fortfarande idag finns det dagar jag känner en enorm svartsjuka. För C har fortfarande kvar huset och företaget och efter som "hon" bor i huset och är partner i företaget har dom daglig kontakt och jag kan inte låta bli att bli svartsjuk ibland.

Innerst inne vet jag att jag har ingen anledning till att vara svartsjuk, C älskar mig och jag vet att hon aldrig skulle såra mig. Men tanken på att hon varje dag talar med sitt ex blir ibland för mycket. Känslan av att C aldrig riktigt är bara min dyker upp någon gång då och då. Ibland funderar jag mycket på om "hon" alltid kommer att finnas i våra liv. Jag lever med hoppet om att hon en dag inte kommer att göra det, men som det ser ut i dagsläget så finns det inte så mycket hopp.

Jag känner mig ofta nervös över tanken att flytta till Storbritannien, för det är våran plan. Men oron över att "hon" finns där och att vi eventuellt kommer att bo på ungefär samma ställe är jobbig. Jag försöker i allra högsta mån att undvika att tala om henne, jag kan inte ens tänka mig hur det skulle bli om vi bor i närheten av varandra. Kommer jag att kunna gå ut med hunden utan att oroa mig för att springa på henne? Kommer jag att kunna gå till affären utan att kolla runt varje hörn för att försäkra mig att hon inte är där?