Jag är inte direkt någon som sticker ut i mängden, som tar mycket plats eller någon som känner alla. Jag är snarare det motsatta, jag är den som sitter tyst och oftast inte säger så mycket. Jag sköter mina saker och försöker låta bli att lägga mig i andras saker. Men jag är inte som normaliteten, jag är annorlunda, men jag är inte ensam.

Jag är 23 år och bor i Umeå, studerar på Komvux för att få min gymnasiekompetens då jag hoppade av gymnasiet när jag var 16 år. Jag har ett par månader kvar innan jag är färdig med min utbildning och sen ska jag kastas ut i mängden av alla arbetssökande.

Det som skiljer mig från mängden är att jag är homosexuell, homo, lesbisk, gay, flata, kalla det vad du vill. Orden betyder samma sak, även om några av dom kanske inte klingar så vackert. Jag har inte alltid vetat att jag är gay, under tonåren slog tanken mig aldrig och jag kan inte ens idag påstå att jag tittat extra mycket på tjejer. Jag växte upp precis som vem som helst, jag har haft ett flertal pojkvänner, vissa mer seriösa än andra. Tanken på att jag en dag skulle bli kär i en tjej och att hela mitt liv skulle vändas upp och ner var mer eller mindre omöjlig.

Så här med facit i handen så kan jag titta tillbaka på min uppväxt och kanske se tecken på att jag redan i tidig ålder var homosexuell, men tanken fans inte när jag var yngre och jag är inte heller en av dom som alltid känt mig annorlunda. Jag växte upp i tron om att jag var "normal" att jag en dag skulle gifta mig med en man och tillsammans med honom skaffa barn.

Nu mera lever jag i ett stadigt förhållande med en underbar och vacker kvinna från Storbritannien. Jag tänker fortfarande gifta mig och skaffa barn, den enda skillnaden är att jag nu vet att det inte kommer att bli med en man utan med en kvinna.