Har ni någon gång promenerat nere på stan eller kanske bara utan för huset och stött på A-lagaren. Han eller hon som alla vet är alkoholist och man omedvetet tittar lite snett på? Dom alkisarna som sitter i en viss busskur nere på stan, där dom skriker och gapar. Man hör dom långt borta och vet man att dom sitter där så undviker man att gå förbi.

Dom är obehagliga och högljudda och ganska så ofta så luktar dom dåligt och ser dåliga ut. Kanske har du någon gång funderat på hur dom kom dit, hur dom kunde tillåta sig själva att sjunka så lågt? Har du funderar på om dom kanske alltid varit a-lagare, för hur kan man annars tillåta sig själv att bli en sådan.

Här i Umeå vet dom flesta att a-lagarna hänger nere på Vasaplan, sittandes i en busskur som luktar gammalt öl och piss. Där sitter dom dag ut och dag in och skriker och varandra och dricker alkohol.

En av dom männen som brukar sitta där är någon som jag har växt upp med. En man som jag spenderade mycket tid med när jag var barn och som var någon som jag såg upp till och som lärde mig saker som ingen annan kunde. När jag som 16-åring fick reda på att han var alkoholist kunde jag inte förstå det. Det kom som en chock för mig och jag började fundera på hur jag kunde ha varit så ovetandes alla år.

Hur kunde den man som jag sett som en extra morfar, som lärt mig göra upp eld och köra skoter vara alkoholist? En man som jagade älg, hade sin egen affär och var otroligt duktig på att laga mat. När allt detta kom fram i ljuset om att han var alkoholist fick jag veta att han var vad man kallar "periodare". Alltså någon som dricker i vissa perioder och som håller sig nykter i vissa perioder.

Jag har inte ett enda minne av att jag någonsin sett honom onykter. Men jag kan samtidigt inte avgöra om det är för att när man är liten inte kommer ihåg sådana saker, att man förtränger det och bara vill se det bra. Eller om han helt enkelt alltid var nykter då vi var där.

Idag när jag promenerar nere på stan och går förbi busskuren där a-lagarna sitter brukar jag alltid kika in för att se om han sitter där. Ibland hör jag honom innan jag ser honom, för han har en sådan där röst och dialekt som man direkt känner igen. Det är en röst som brukade fylla mig med glädje men som idag fyller mig med sorg.

Trots att den här mannen fortfarande är vid liv är det som att han är död för mig. Den mannen som jag såg upp till och som jag tyckte att det var kul att träffa, han finns inte längre. Det enda som är kvar av honom är skalet, för alkoholisten inom honom har tagit över.