Dagen segar sig fram, enligt min inre klockan borde klockan vara minst 16.30, men dessvärre är den bara 15.15. Varför är det alltid så att sega dagar aldrig sker på helgen? Det är väl då dom borde passa bäst, men dom verkar bara dyka upp på vardagarna. Jag har hunnit med två lektioner idag, varav en vad en muntlig redovisning, börjat på mitt projektarbete, varit på en timma lång cykeltur med hunden och ändå är klockan inte mer!

Idag ringde en kompis och bjöd mig på fest på lördag, hos en annan kompis. Jag har dock planer för lördagen, jag och C + mamma och hennes karl ska gå på Balder på Rock & Blues kväll. Vet dock inte om mamma och hennes karl verkligen ska följa med då mamma visst legat hemma i magsjuka. Hur som helst så ska jag och C i alla fall fara dit.
Lovade min kompis att komma förbi festen om det fanns tid för det. Men i ärlighetens namn har jag faktiskt ingen lust.

Anledningen till att jag inte har någon lust är för att jag och hon som ska ha festen knappt är kompisar längre. Sedan jag blev ihop med C har vi i stort sett ingen kontakt alls och det känns obekvämt att fara dit på fest. Dessutom är det svårt att veta om det är okej att ta med C eller inte och är inte C välkommen vill inte jag fara. Visserligen skulle jag kunna ringa och höra, men jag har gjort ett flertal försök att få kontakt med den här personen sedan jag och C blev ihop, men hon verkar inte ha någon lust.

Att hon sedan dessutom inte ens har bjudit in mig själv, utan fått en gemensam kompis att göra det gör att det känns som att det inte var hennes idé och att jag inte är välkommen. Dessutom finns det en överhängande risk att J är där. Jag och J var mycket goda vänner under ett par år och hon var den som stöttade mig i vått och torrt. Hon var dessutom den första jag kom ut till.

Men vi är inte vänner längre på grund av ett flertal anledningar, hon hävdar att jag slutade höra av mig när jag och C flyttade ihop. Men både jag och C har bjudit hit henne flera gånger, vi har även frågat om hon vill gå ut och ta en öl med oss. Trots detta så hävdar hon att det är jag som inte hör av mig. Till viss del ligger det en sanning i det hon säger, men när man är nykär så finns det bara en prioritering. J har dessutom anklagat mig för att utnyttja henne, inte sexuellt så klart! Men den anklagelsen att jag skulle ha utnyttjat henne var det som fick bägaren att rinna över för mig. Jag trodde att hon var min bästa vän, den jag kunde lita på i alla väder. Jag har aldrig haft så fel om någon människa förut och för min skull har jag därför sagt upp bekantskapen med henne.

För drygt ett år sedan gjorde jag ett tappert försök att gå ut med J och en gemensam kompis på en nattklubb. Men det hela slutade med att jag kände mig fruktansvärt utanför eftersom J vägrade prata med mig och jag for hem innan klockan ens var 23. Sedan det fiaskot har jag slutat försöka lappa ihop våran vänskap. Jag antar att vissa vänner är det inte tänkt att man ska ha kvar, men det gör det inte lättare att acceptera att jag har förlorat vad som en gång var en mycket god vän.