Satt och kikade runt på Aftonbladet och hittade det här debatt inlägget. I inlägget som är skrivet av Leonora Vilhelmsson skriver hon om sin oro över att hennes barn inte skulle ha någon förälder kvar om något skulle hända henne. Detta på grund utav att det endast är hon som är vårdnadshavare, trots att hennes fru var närvarande vid inseminationen och att de skaffade barnet tillsammans. Hela inlägget kan du läsa här.

Jag kan inte annat än att hålla med författaren till artikeln. Om man nu ska har samma rättigheter som heterosexuella så ska man givetvis ha samma skyldigheter också. Oavsett vem det än är som är den biologiska föräldern anser jag att man har ett gemensamt ansvar och gemensamma skyldigheter om man skapar ett barn tillsammans.

I artikeln framgår det att Leonoras fru lämnade henne innan barnet var förr och därför var en närstående adoption inte aktuell. Oavsett om man är tillsammans med sin partner eller ej så har man varit med och tagit ett beslut tillsammans och man bör därför också ha den skyldighet som heterosexuella par har när de skaffar barn.

Vad som dock är mest skrämmande med denne debatt artikel är de kommentarer som folk har lämnat. Att det är en självisk handling att man som homosexuell skaffar barn. Det är i min ögon inte mer självisk än heterosexuella par som får hjälp med insemination på grund av svårigheter med att få barn.

Det finns också kommentarar som att inseminerade barn inte är naturliga, men det är ingen som skriker rätt ut när heterosexuella par genomför en inseminering. Då är man snarare väldigt förstående och tycker att det är tråkigt att man inte kan skaffa barn på "naturlig väg". Jag förstår inte skillnaden?

Idag har vi en lag i Sverige som ger homosexuella rätten att gifta sig och att skaffa barn tillsammans. Samma rättigheter som heterosexuella har. Detta är något som vi är stolta över och som andra länder förundras över. Men med rättigheter kommer också skyldigheter, oavsett om man är heterosexuell eller homosexuell.