Vad gör man när ingenting verkar stämma, när det inte spelar någon roll vad man gör för resultatet blir det samma? När man tittar i ögonen på den man älskar och man ser sorg och förtvivelse. Hur går man vidare när det känns som att hjärtat sjunker och blodet isar? Hjälper det verkligen att säga att det kommer att ordna sig, att allt kommer att bli bra? För vem är jag egentligen att säga att det kommer att bli bra, att det verkligen kommer att ordna sig. Det är trots allt bara tomma ord när det kommer till kritan.

Med kramar och varma ord som "jag älskar dig", "det kommer att ordna sig", "jag är alltid här för dig", försöker man skapa någon sorts trygghet, någon sorts känsla av att det löser sig. Att se på när den man älskar försvinner in i sig själv, att se sorgen i ögonen gör ont. Det skär i hjärtat och man vill inget hellre än att ta bort det onda och göra allt bra igen.

Att vara stark och tålig, att alltid ha armarna öppna, att alltid finnas till är självklara saker när man älskar någon ovillkorligt. Men det gör det inte lättare att se lidandet i ögonen på den man älskar.