Ett annat ögonblick som jag aldrig kommer att glömma är den gången som jag red uttagning till juniorhoppgruppen på Umeåryttarförening. Som jag kanske nämnt i något tidigare inlägg så var och är jag väldigt intresserad av hästar och för vad som nu mera är ganska många år sedan spenderade jag all min lediga tid i stallet.

Jag var runt 15-16 år och hade ridit på ridskola i ca 1,5 år. Jag började rida ganska sent då mamma tyckte att det var lite dyrt och jag kände mig ändå ganska nöjd med att bara sköta om hästarna och hänga i stallet. Men jag hade innerst inne en förhoppning om att en gång få rida med i junior hoppgruppen!

Jag hade tur och sommaren efter att jag hade hyrt häst, en häst från ridskolan som hette Xanadou så var det uttagning till hoppgruppen. Man skulle rida lägst i en grupp 4 och min grupp hade precis blivit en grupp 4. Så jag skrev upp mig och tänkte att antingen så går det eller så går det inte!

Xanadou "Xanna", hästen jag hyrde från ridskolan, i bakgrunden ser man även ridskoleponnyn Rasmus

Dagen för uttagningen var jag lugnare än vad jag hade förväntat mig. Vi var ganska många som skulle provrida och många av mina kompisar var också där. Själva uppridningen var ganska så simpel. Vi började med att rida en häst, jag red en häst som hette Zandro. Vi fick rida fram och sedan hoppade vi på några små hinder.

Efter det bytte vi häst och jag fick rida på en häst som hette Urax och så gjorde vi om samma sak igen. När rid momentet var över så ställde vi upp oss på medellinjen och inväntade svar från tränaren som höll i uttagningen. Jag var sjukt nervös och kunde knappt stå upp.

Sen så började hon räkna upp namnen på dom som kommit med i gruppen och ett efter ett hörde jag namnen på mina kompisar och jag började tvivla på att jag skulle komma med. Men så hörde jag plötsligt mitt namn ropas upp och då kände jag hur tårarna började rinna ner för kinderna. Jag kunde knappt tro mina öron, att jag som bara ridit i 1,5 år hade kommit med i hoppgruppen!

Jag och ridskolehästen Atlas på våran första hemmatävling

Efter det började några av mina bästa år. Jag fick rida fina hästar, tävla och träna och utvecklas otroligt mycket. Även om jag inte hänger i stallet längre så har jag kvar passionen för hästar och jag vet att utan stallet och hästarna skulle jag inte vara här idag.