Sitter här ensam i tystnaden och mörkret, det enda som hörs är fingrarna som knapprar mot tangentbordet. C sover och även hunden sover. Tittar man ut så verkar det som att alla grannar sover också, lite ensligt är det så här mitt i natten. Jag gjorde ett tappert försök att sova jag också, men efter att ha legat i sängen i drygt två timmar med värkande rygg och knän så gav jag upp.

Inte för att jag vet om det känns så mycket bättre av att vara uppe, men är jag uppe så stör jag i alla fall inte C när jag ligger och vrider och vänder på mig. Känns som att jag skulle behöva sträcka ut ryggen ordentligt men det går som inte. Känner mig ihop knycklad och vriden åt alla håll och kanter.