Satt och funderade på det här ett tag och tyckte att det var riktigt svårt att veta vem som var min första kärlek. Det beror helt på vad man menar med kärlek! Efter att ha klurat lite och försökt gå tillbaka i tiden så tror jag att min första kärlek var en kille som vi kan kalla för "X".

Vi träffades väl kanske inte på det mest vanliga sättet och det gjorde kanske att situationen blev väl intensiv! Jag hade nyss fyllt 17 och han var två år äldre och då tyckte jag att han var dö snygg! Jag var inne i en ganska svår depression och kände mig arg på världen och brydde mig inte om någonting, han var en "bad boy" och på något underligt sätt fann vi varandra. Vår relation började lite försiktigt med små söta sms och jag kunde inte riktigt förstå varför han gillade mig?! Efter en tids trevande blev vi i alla fall tillsammans och jag kände mig så där snurrigt lycklig som man bara kan känna då man är 17 år och nykär.

Nu när jag tänker tillbaka på det så hade vi knappast mycket av ett förhållande även om det kändes så just då. Vi satt mest på hans rum och tittade på film och hånglade. Vi var och är otroligt olika varandra så hur vi kom överens förstår jag inte riktigt. Vi hade några bra stunder men mesta dels var det dåliga stunder, det var lite som en bergodalbana och jag tror att vi gjorde slut och blev tillsammans fler gånger än vad jag kommer ihåg.

Jag var hopplöst förälskad och han insisterade att gång på gång att ge mig ett brustet hjärta. Efter ett års velande fram och tillbaka orkade jag inte mer och gjorde slut. Vi sågs ett par gånger efter det och det tog ganska lång tid innan mina känslor svalnade helt.

Så här i efterhand inser jag att det var ett väldigt destruktivt förhållande och att även han var väldigt självdestruktiv och på något sätt så kände jag det låg på mig att "fixa" honom. Idag har vi noll kontakt och har inte haft någon på flera år. Idag inser jag att vad vi hade knappast var ett förhållande och att han bara var något jag behövde gå igenom för att klara av att gå vidare.